för nostalgi

söndag 9 april 2017

Stockholm.

Det har hänt så många gånger nu och alltid känts lika långt borta. Bryssel, Nice, London. Alla gånger hemska, fruktansvärda, ofattbara, men alla gånger på andra sidan jorden. På platser jag inte varit, människor jag inte träffat och på gator jag inte gått på. Alla gånger har jag varit mitt uppe i egna äventyr på olika platser och självklart stannat upp och förfärats, men sedan fortsatt utan att på riktigt greppa vad som hänt. 

Men i Stockholm har jag varit. I Stockholm bor mina kusiner, på drottninggatan har jag promenerat och i Sverige har jag vuxit upp. Blev inte förvånad den här gången heller. Det kändes mer som att bom, där kom den. Attacken. Hur kan vår värld ha kommit till det? Att terrorattacker inte förvånar längre? Förfärar absolut, men inte förvånar. Och det tog ett par dygn innan det slog mig, den här gången lika som alla andra gånger. Jag läste rubrikerna, förfärades, skrämdes, och fortsatte sedan. Men idag, två dygn senare, landade jag i vad som hänt. Allting, alla gånger.

Hur kan vår värld ha blivit såhär? Hur kan det finnas så mycket hat? Att en 14-årig pojke spränger sig själv på ett bröllop? En 18-åring skjuter ihjäl nio personer i ett köpcentrum? Och alla dessa lastbilar, som kapas och kör ihjäl människor som springer för sina liv? Det är fruktansvärt. 

Och helt plötsligt kändes Sverige inte lika långt borta längre. Jag tittar på rapports extrasändning om attacken, tårar rinner ner för kinderna och jag blickar ut över de gröna nya zeeländska kullarna som höjer sig majestätiskt vid horisonten. Samtidigt som jag känner mig så liten, hjälplös och långt borta, känner jag mig nära och stark. Sverige, fina, starka, modiga Sverige. Likt kullarna reser sig Sverige starkt och vackert. Som Stefan Löfven sa i intervjun med rapport; Sverige vill vara, ska vara och kommer fortsätta vara ett öppet land. Ett land där vi omfamnar varandra. Det här ska inte skrämma oss eller förminska oss, det här ska stärka oss, föra oss tillsammans. Som kronprinsessan Victoria svarade när hon fick frågan hur vi ska ta oss igenom det här, kort och simpelt; tillsammans. Och jag känner så med Sverige, jag omfamnas tvärs över jordklotet av kärleken hos människorna som söker stöd hos varandra för att klara det här. Hur de vägrar låta sig skrämmas, förminskas. För större än allt hat, är kärleken. Det är i den vi finner styrkan. 


Inga kommentarer: