för nostalgi

onsdag 15 oktober 2014

hyllningstal.

Någonting jag aldrig hade kunnat tro är att jag skulle tycka om att hålla tal. I hela högstadiet och även i ettan på gymnasiet fick jag ångest så fort en lärare nämnde att någonting skulle göras muntligt, och jag hade en klump i magen fram till dess att det var överstökat. På min nya skola har jag nu haft tre tal, och det bli roligare för varje gång. Att jobba med ord och formuleringar är det bästa jag vet, och att få ge känsla till en text muntligt är som en liten adrenalinkick. 
Igår höll jag tal i svenskan om mina utbytesvänner och åh vad jag saknar dem tider som dessa. Gråa hösttider när mycket annat känns mörkt. Här är talet.  



Kära klasskamrater. Vad jag nu tänker tala om ligger mig oerhört varmt om hjärtat.

Den 24 juli 2012 flyttade jag till USA. Jag reste tvärs över jordklotet och lämnade allting bakom mig under ett års tid. Jag hade kunnat prata om den utmaningen i sig, hur tacksam jag är över att jag vågade ta steget - hade möjlighet att ta steget - att byta ut mitt dåvarande liv till något helt osäkert för att få perspektiv. Jag hade kunnat prata om året i sig, året som blev till ett liv.

Men det jag väljer att prata om är de personer jag lärde känna. Självklart alla nya vänner jag fick, men specifikt de som precis som jag hade lämnat sina liv bakom sig och blivit placerade i en liten håla i Kentucky. Utbytesstudenterna. Om hur dessa personer kom att betyda mer för mig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Under ett års tid skapade vi en familj. Trots att var och en av oss hade helt olika liv som väntade hemma blev vi sammansvetsade av livet vi nu hade tillsammans. Vi gick igenom samma utmaningar, kände samma känslor och vi var de enda som förstod. När hemlängtan smög sig på pratade vi med varandra, för ingen annan begrep hur vi kände. Hur man kunde sakna ett helt liv samtidigt som man levde ett annat.

Att det räcker med ett år. Hur kan tio månader vara tillräckligt för att skapa band lika starka som, några även starkare än, de relationer jag hemma i Sverige ägnat hela mitt liv åt? Det tog bara ett år. Ett år för er att få en plats i mitt liv som alltid kommer att vara bara eran.

Den dagen jag tog studenten i USA har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Själva ceremonin var förvisso väldigt fin, men det är inte den jag tänker på. För efteråt samlades alla elever i skolan, där det anordnas aktiviteter och lekar hela natten lång. Men det är inte hoppborgarna, den mekaniska surfbrädan eller all mat som jag minns. Det är stunden då det var dags att gå hem. För de flesta var det ingen större symbolik, men för oss betydde den här dagen slutet på någonting. Slutet på året, på det liv vi hade skapat på andra sidan jorden. När klockan närmade sig fem på morgonen så närmade sig avskeden, och jag kommer ihåg hur vi samlades i en stor klunga utan att riktigt veta varför. När alla andra gick hem gick vi till varandra och på en efter en tittade tårarna fram. Vi stod i en skol-lobby och vi vill inte gå hem. Det var kramarna man inte ville släppa, avskeden man inte ville säga, stegen man inte ville ta utanför skoldörrarna och tårarna som inte ville sluta rinna. Det är inte avskedet i sig, det är ovissheten. Det går inte att beskriva hur det känns att säga hejdå till någon utan att veta om man någonsin kommer att ses igen.

Idag lever vi våra separata liv. Liven som väntade på oss hemma, de som aldrig försvann men de som vi pausade. Vi, som brukade prata varje dag, pratar nu kanske en gång i månaden. Ibland oftare, ibland mer sällan. Det går inte att förneka - året vi levde tillsammans tynar långsamt bort men jag hoppas med hela mitt hjärta att banden mellan oss kommer att fortsätta vara lika starka som innan.
  
Jag hoppas att jag en dag kommer att hålla tal på vår återträff. Att jag en dag får tala till er istället för att berätta om er. Att vi en dag har fått samlas igen, varenda en av oss, och att vi sitter och äter middag på någon restaurang någonstans i världen. Jag hoppas att jag en dag på riktigt kan vända mig till er, se era ansikten och berätta för er hur tacksam jag är över att jag har er i mitt liv. Hur tacksam jag är över att jag har turen att få sakna er varje dag.

Dag Hammarskjöld sa en gång, Vänskapen behöver inga ord: Den är ensamheten, befriad från ensamhetens ångest.Hur ensam jag än var på andra sidan jordklotet, var ni där med mig.

Jag vet inte när jag kommer träffa er nästa gång, men jag vill tacka er. Jag vill tacka er för att ni formade mig som person, för att ni fick mig att förstå vem jag vill vara samt vad för sorts människor jag vill ha runt omkring mig.

Jag vet inte när jag kommer att träffa er igen. Det tar förhoppningsvis bara månader, säkerligen många år. Vad jag vet är dock att jag är oändligt tacksam över att ha er i mitt liv. Att konstant sakna någon gör ont men att konstant sakna er är värt det.

Tack.  

Inga kommentarer: