för nostalgi

tisdag 13 maj 2014

om valåret.

Inspirerad av val, demostrationer, och första maj-tal men framförallt det här inlägget som min kloka klasskompis Alice skrev på sin blogg. 
Redan för två år sedan när jag först började märka av Sverigedemokraternas påverkan i landet var jag rädd; jag googlade tillbaka till andra världskriget, kopplade åsikter och förstod inte hur många som inte kunde se vad som höll på att hända - så många som inte kunde se rasismens raka väg in i riksdagen. Trots att jag inte riktigt förstod mig på politik (vilket jag fortfarande knappt gör) förstod jag hur många människors liv Sverigedemokraternas reformer skulle påverka negativt och runt omkring mig skämtade jämnåriga om hur "de" borde dra tillbaka dit de kom från eller hur "de" borde anpassa sig bättre till vårt land. De, som i det här fallet betydde människor som flytt ifrån situationer vi inte ens kan föreställa oss för att leta trygghet i ett land som de trodde betydde säkerhet. Människor, precis som oss, som gått igenom så mycket mer än vad vi ens kan förstå kände hopp, för första gången på vi vet inte hur länge.

Direkt kopplar jag tillbaka till Indien, där minnena från slummen har etsat fast i min hjärna. Till de fattiga små barnen på gatorna som tuggade på skräp, knackade på bilrutor och gick barfota runt på heta, smutsiga vägar. Jag ser flickan framför mig som med stora, oroliga ögon grep tag i min klänning och bad mig att komma tillbaka efter att hon bara någon sekund tidigare hoppfullt lett mot min kamera. Jag ser hennes ansikte framför mig när jag varje dag ser hur främlingsfientligheten växer och jag tappar all kraft, jag faller ihop mentalt och marken försvinner under mina fötter.

Så jag vet inte om jag är för blödig, för snäll eller för naiv. Men jag blir så trött på all ilska och alla fördomar som konstant bildar åsikter jag inte förstår mig på. Och allra tröttast blir jag på den trångsyntheten som finns kvar på ön där jag vuxit upp. Åsikter om hur homosexualitet fortfarande är obehagligt och sorgligt, skämt om hur kvinnor ska göra mackor och en beundran till ett parti som står för samma saker nazisterna stod för under andra världskriget. Små, unga killar gör ledaren för ett parti som vill skicka bort alla som inte är blonda och blåögda till en förebild och ungdomar i min ålder kämpar för rätten att säga negerboll. Jag tänker på löftet jag gjorde mitt i Bombay om att göra allt i min makt för att förändra, förbättra, och ända blir jag trött och stapplar ibland bort från vad jag tror på. Jag tänker att jag är kanske naiv som vill tro på den sortens jämlikhet, den sortens fred.

Men den utmattningen, den kraftlösheten jag känner i att vara omringad av åsikter som jag inte förstår mig på, den ersätts allt mer av pepp. Pepp för något större. Pepp för feminismen som dagligen växer och tar plats. Feminismen som säger emot, som står upp med rak rygg och kämpar för något så enormt mycket större än rätten till att få säga negerboll. Feminismen som kämpar för kärlek, accepterad kärlek i alla former.

För där Sverigedemokraterna anländer som mörka moln lyser Fi med sin tillvaro av rosa acceptans och hoppfullhet. Gudrun Schyman håller tal som ger gåshud om hur kärlek är det absolut viktigaste och allt större grupper vänder ryggen mot Jimmie Åkesson runt om i Sverige. Istället växer en värld där bakgrund, könsidentitet, sexuell läggning eller hudfärg inte spelar någon roll och där vårt samhälle formas utifrån jämlikhet, rättvisa och kärlek. Och jag är så glad att jag spenderar dagarna i en större stad där människor vågar säga emot, i en skola där lärare förespråkar åsikter som peppar och där originalitet uppmuntras. För äntligen finns det plats att komma bort och växa ifrån småstads-kulturen (som min fina klasskamrat Alice beskriver så oerhört bra på sin blogg. Hon beskriver något som så många behöver läsa och jag uppmuntrar er alla att klicka er vidare) och äntligen finns det plats att bilda egna åsikter.

I år får jag rösta och jag tänker rösta för kärlek.

1 kommentar:

Anonym sa...

Elsa snälla sluta inte blogga!! Kan du inte börja blogga oftare igen snälla?? Kan du inte ge dina bästa tips till blivande utbytesstudenter? Jag ska nämligen åka iväg nästa höst och jag behöver råd och tips. Älksar din blogg!<3