för nostalgi

tisdag 29 april 2014

superseaside.


Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt och ingenting går fortare än en säsong med Seaside.
På något sätt bestämde jag mig för att trotsa alla odds tidigt i höstas när det blev klart jag skulle fortsätta andra året på gymnasiet i Göteborg, och därmed pendla många timmar under det omryktade mördaråret, samtidigt som jag valde att återuppta teamåkningen. Jag förberedde mig för stress, utmattning, social utfrysning och panikplugg. Men nu, när säsongen har kommit till sitt slut, kan jag bara konstatera att Seaside inte har givit mig någonting annat än glädje.

För trots stressiga dagar som blev till sena kvällar, trots stressigt pluggande, trots värkande fötter och ömmande söndriga skridskor, trots trötta träningar och trots oändliga timmar på bussen; trots allting som sade åt mig att mitt liv inte skulle fungera - inte gå ihop - har fördelarna övervägt alla numera små och obetydliga nackdelar. Ishallen har gjort det förut och gjorde det igen; den skapade en familj av en grupp sen innan obekanta åkare med en och samma passion.

Och det är det allt handlar om. Jag borde insett i höstas att jag drogs tillbaka till teamåkningen av en anledning - det är mitt hem, min familj. Det finns inte någonstans jag känner mig tryggare, kan vara gladare eller mår bättre. Någonting innanför ishalls-väggarna som varit med mig under större delen av min uppväxt har blivit en del av mig och kommer alltid att vara, och därför har mördaråret som jag förberedde mig på glidit förbi snabbt och lätt - eftersom det var rätt. Jag hör hemma i ishallen, med världens bästa team, världens bästa tränare och världens bästa lagkamrater.

Är så otroligt tacksam över att jag valde att fortsätta tro på Seaside, så stolt över att jag åker med Seaside och så lycklig över att vara en del av Seaside.
Superseaside kommer gå så långt, jag bara vet det. 

Inga kommentarer: