för nostalgi

torsdag 27 februari 2014

When your dreams all fail, and the ones we hail // Don’t get too close, it’s dark inside, it’s where my demons hide

♫ Imagine Dragons - Demons 
Livet är en balansgång för tillfället.

Jag och en klasskompis pratade om den sjuka stressen man som ungdom upplever idag; om hur man en dag kan skratta och vara lycklig till att den andra hysteriskt storgråta i sin ensamhet endast på grund av press från alla håll och kanter. Hur en dålig träning, ett dåligt betyg, en dålig relation eller endast en dålig dag kan kännas som ett hopplöst förtvivlande svart hål som gör det lite svårare att andas. Något som får en att tvivla på hela sin existens, på sin förmåga och som får en att vilja krypa ihop till en liten, liten fläck i universum och bara försvinna. Till att man nästa dag skrattar, ler och känner sig lite lättare om hjärtat.

Och det är bara att åka med, det är inte mycket annat vi kan göra. Självklart får vi försöka hålla fast vid de saker som gör oss lyckliga, de som lättar på tyngden av press som hänger från bröstkorgen. Men det kommer ändå alltid brista till slut och när det händer kan vi inte stoppa det. Vi får bara ramla ner, bryta ihop och vänta tills lugnet kommer och lyfter upp oss igen, räddar oss igen.

Läste någonstans att 70% av dagens ungdomar lider av stress och prestations- depression. Samhället trycker på oss från alla håll och kanter och vi måste vara starkare än någonsin för att behålla hoppet om att vi kommer klara oss i framtiden. Så skickar alla sorters styrkekramar till alla där ute som bryter ihop med jämna mellanrum; vi klarar detta. vi andas, vi blundar och sen börjar vi om. samlar kraft.


Men mycket bra har hänt på senaste. Jag har fått låna en lägenhet av en vän för två månader och bor därför halvtid i min favoritstad, vilket är underbart. Lever på snabbnudlar och tinade köttbullar, har mer tid att plugga och får ännu mer tid att hänga i bästa Göteborg.
Team Seaside har tävlat ett antal gånger och åh, det går så bra för oss. Mitt hjärta värker av stolhet varenda gång jag verkligen tänker på vad vi har åstadkommit; att komma ifrån ingenting till - det vi vann förra helgen - ett SM-brons. Trots ömma fötter och knakande knän är jag så lycklig att jag har konståkningen i mitt ostabila liv, det är min trygghets-zon och utan den hade jag ramlat isär.


Och det absolut bästa av allt är det som händer i helgen. För nu är det sen torsdagkväll och imorgon tar jag flyget till Tyskland för att återförenas med två av mina absoluta bästa vänner, Joost och Christine. Jag har inte kramat dem på snart nio månader och imorgon kommer jag få träffa dem igen. Senast vi sågs hetsgrät jag floder och jag hade ingen aning om när jag skulle se dem igen, och nu helt plötsligt får jag träffa dem imorgon och spendera en hel helg med dem. Och det ger så mycket hopp till livet, att vi mot alla odds lyckas träffas igen så snart är så peppande och jag blir helt varm om lillhjärtat när jag tänker att allt faktiskt är möjligt, bara man kämpar och vill tillräckligt mycket. Och hopp är något vi inte kan få nog av så den här känslan ska jag spara länge, länge. Just nu är jag bara lycklig. 

Inga kommentarer: