för nostalgi

måndag 10 februari 2014

för när alla försvinner kommer du att finnas kvar.

Februari.
Studenten närmar sig med stormsteg och framtidsplanerna bubblar. Innan är det bal, studentresor och ett sista firande tillsammans innan alla splittras och väljer olika vägar. Flytta, plugga, resa, jobba. Möjligheterna är oändliga.
Men inte för mig.

Utbytesåret är det absolut bästa jag har gjort i hela mitt liv, och jag ångrar ingenting. Tack vare utbytesåret vet jag vem jag är, vad jag vill göra, och tog steget att byta skola vilket är något jag tackar mig själv för varje dag. Men det har ju gjort att jag har hamnat ett år efter mina vänner, och därmed blivit ett awkward middle-child. För nu köper alla balklänningar, får sina studentmössor, planerar och beställer studentresor och jag är inte inkluderad. För jag är inte där än. Jag har ett år kvar, och så är det. Så nu när flera av mina närmsta vänner planerar att lämna Tjörn och ta större steg ut inser jag vad som komma skall - utmaningen. Utmaningen att försöka hålla kontakten med vänner som kommer spridas ut överallt med olika yrken, utbildningar och nya vänner. Och under tiden är jag kvar. Jag är kvar och jag är livrädd. Jag vet inte vilka av mina vänner jag kommer prata med om ett år och det skrämmer livet ur mig.

Men det finns en person vars vänskap jag inte oroar mig för. Hennes studentmössa har också kommit, hon planerar också en stor framtid och hon ska också på studentresor och baler utan mig; men hon kommer ändå alltid finnas kvar. Hur långt borta hon eller jag är, så finns vår vänskap alltid kvar. Hon heter Julia Bohlin, jag lärde känna henne när jag var fjorton och idag fyller hon hela nitton år.

 

Bästa vän. Det känns som att desto längre tiden går, desto starkare blir vår vänskap. Jag vet att du kommer gå hur långt som helst och jag tvivlar inte en sekund på att du skulle kunna flytta tvärs över jordklotet för någon grym utbildning, för en fantastisk volontär-resa eller något supercoolt tecknarjobb, för så amazing är du. Men vart du än är, vad du än gör och hur länge du än blir borta så är jag fortfarande säker på att vi kommer sitta och dricka vin på någon restaurang i New York eller Paris när vi är 25 eller 55 och prata om livet. Det vi gör bäst.

Nu ska jag inte babbla på för då blir det alldeles för blödigt antagligen nästan lite stalker-läskigt men GRATTIS världens bästa vän, åh vad jag tycker om dig! Hejja dig du är bäst jag älskar dig

1 kommentar:

Julia sa...

finaste vännen<3 så glad att jag har dig att jag inte vet vart jag ska ta vägen