för nostalgi

torsdag 23 januari 2014

There is a light to this darkness if only we fight against them telling us who we should be // I REFUSE TO HAVE YOU BREAK ME, when you know you ain't getting any younger

♫Seinabo Sey - Younger 
Angående SVT Debatt, Feminism, 16januari
( Linn Olsson, jag tänker inte skicka en inbjudning till ett sluta-raka-oss-event. Hur du friserar dina armhålor är helt upp till dig. Vilket faktiskt är precis vad feminism handlar om. Det är upp till oss, och ingen annan. )

Åh nej” tänker ni nu. ”Usch vad jobbigt med ännu en tonårstjej som klagar på tillvaron och kallar sig feminist, eller vad det nu heter” 
Och ja, usch vad jobbiga vi har blivit, vi feminister. Vi har ställt till med en himla massa besvär och tjafs. Ett nytt ord har vi till och med skapat, ett tredje kön. Vilka tror vi att vi är? Vilket uppror. Gudrun Schyman sa det själv; feminismen har aldrig tidigare utvecklats med en sådan fart eller haft ett sådant stort intresse. Usch vad jobbigt. 

Eller? 

För mig är det numera svårt och se utifrån er synvinkel. Vi verkar ju nästan vara lite läskiga, vi feminister. Många tjejer vågar inte kalla sig feminist och många killar är rädda att vi är arga på dem. Tjejer som utstrålar girlpower och killar som är ”jämställdister”. Är ni rädda att vi ska komma springande med håret fladdrande under våra armar och rabies-dregglet i högsta hugg? Ni backar, skyggar undan. ”Nä, jag är inte så insatt, jag vet inte riktigt vad det är, så feminist skulle jag väl inte kalla mig” eller ”Självklart ska vi ha jämställdhet men nu håller det på att gå lite för långt”. ”Sverige är redan världens mest jämställda land, så varför klagar ni?

Jo, personligen kan väl säga att jag har det väldigt bra i Sverige. Jag är vit, jag är straight och har blont, långt hår och blå ögon. Jag har dock inte börjat på någon arbetsplats där jag kunnat jämföra min lön med en manlig kollegas, men jag har haft turen att födas till en person som passar in i den svenska tjej-normen. Så länge jag inte försöker bli modell eller passa in i modebutikernas olika kategorier klarar jag mig rätt fint. Grattis Elsa! Strunt samma att du är van vid att du objektifieras tack vare din bh-storlek varje utekväll, det är sådant man får ta när man är tjej. Strunt samma att du fortfarande tycker att det är obehagligt att gå själv ute på kvällarna; köp en pepparspray för det får du hantera när du är tjej. För visst kan jag klaga på hur läskigt det faktiskt är att vara tjej i Sverige, speciellt nu när det känns som att våldtäkterna bara ökar medan domen mot dem minskar, men då tänker jag på alla andra. Jag tänker på kvinnor i Somalia som blir könsstympade innan de kan prata, jag tänker på kvinnor i slummen i Bombay som inte får vistas utanför sitt hus utan en mans sällskap, jag tänker på tjejer och killar som kommer ut som homosexuella vars föräldrar kastar ut dem ur huset och jag tänker på Malala Yousafzai och hennes vänner som blev skjutna i Pakistan för att de stod upp för sin rätt till utbildning. Och trots att jag är trött på att få kommentarer om mina bröst, trots att jag är rädd om kvällarna så är det inte för min skull jag konstant tänker och funderar på hur vi ska få fler att agera inom feminism. Det är för dem. 


Jag är ingen aggressiv person, det har jag aldrig varit. När jag var liten skrattade jag mest hela tiden, när jag inte åt eller sov. Har inte förändrats särskilt mycket då jag fortfarande tycker det är jobbigt att lägga energi på konflikter och negativa aspekter, och jag äter fortfarande mest hela tiden. När jag inte sover. Jag vill ha glädje, skratt och kärlek. Så jag är inte den som debatterar och bråkar mest av alla feminister. Jag önskar att jag bråkade lite mer, jag önskar att jag visste tillräckligt mycket att jag kunde debattera om det på ett vettigt sätt. Och jag jobbar på det, för något jag har märkt sedan jag upptäckte feminismen är att när man väl är där går det inte att gå tillbaka. Nu ser jag allt. Jag ser diskrimineringen i klassrummen, jag ser sexismen i TV-reklamerna och jag har åsikter. Jag läser artiklar, jag läser tweets och jag läser bloggar. Jag intresserar mig, jag förmedlar och jag imponeras av alla så jävla balla feminster jag har stött på i alla olika facebookgrupper jag har hittat. Så cool vill jag med vara, tänker jag. Så ja, jag är arg på samhället och hur det har utformat oss, men jag är inte arg generellt. Jag är fortfarande jag som skrattar exakt lika mycket som innan, som tycker om exakt samma vänner och samma TV-serier och samma filmer. Jag är jag och jag är trött på att feminismen har fått en stämpel av ilska över sig när den borde ha en aura av hopp. 

Och jag tror att det är det som är största problemet, imagen som har skapats av att vara feminist. Jag blev så glad när jag såg att det skulle diskuteras i debatt. GRYMT tänkte jag, äntligen ett vettigt och viktigt ämne! Fem minuter senare sitter alla och pratar i munnen på varandra för att bestämma vilken sorts feminist man ska vara; vad man ska rösta, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och hur man ska agera för att få vara "rätt" sorts feminist. Det är väl inte konstigt att det skrämmer bort unga tjejer när de tror att man måste ändra sig själv för att bli feminist? 

För att vara feminist räcker det att ha feministiska åsikter och vilja förbättra, punkt slut. Det ska inte finnas några regler eller krav man måste uppfylla för att få vara feminist; vi behöver alla vi kan hitta och det är viljan som räknas. Att vilja förbättra. Skrik, bråka och demonstrera hur mycket du vill eller hur lite du vill. Dela artiklar på facebook, läs och tänk om du inte känner dig manad till mer just nu - det är en början.  
Vill du att tjejer och killar ska ha samma rättigheter? GRATTIS du är feminist.
Vill du att det inte ska vara någon tvekan om att våldtäktsmän förtjänar straff? GRATTIS du är feminist.
Vill du, som tjej eller vilken minoritet som helst, kunna känna dig säker och trygg i dagens samhälle utifrån alla aspekter? GRATTIS du är feminist. Börja nu jobba utifrån det med att googla, läs bloggar, leta upp grupper och samla så mycket fakta som du kan. Det är inte rabies, det är inte farligt, det är kunskap.

Livet är så jävla viktigt och vi måste ta vara på det, för oss och för framtida generationer. Ta hand om varandra, lev för något som ni tycker är viktigt, gör skillnad. 
Stora, håriga dreggelkramar från feminist-elsa. Kom och kramas du med, vi är inte farliga. 
(bilderna har ingenting att göra med texten)




4 kommentarer:

alice sa...

ASSÅ <3333333

Elvira - Baraelvira.se sa...

Jätte(!)bra inlägg!

Lillaviol sa...

Det här inlägget gjorde min dag, heja heja heja oss feminister!!!

Anonym sa...

Du har pennans gåva!