för nostalgi

söndag 12 januari 2014

Bombay.


För det är kontrasten. Från att ha staplat runt på små leriga, skräpiga stigar i mellan hus byggda av kartonger och plastskynken där familjer på fem eller fler delar på max tio kvadratmeter, där två timmars tillgång till smutsigt vatten per dag är en lyx och där en dagslön efter tolv timmars arbete i fruktansvärda arbetsmiljöer inte behöver vara mer än tjugo kronor. Att efter ha strosat runt i ett samhälle där flera tusen människor delar på en toalett som sällan rengörs, för att sedan hoppa i en bil med AC där privatchauffören kör igenom de smutsiga gatorna till en annan värld där jag ligger på en bred solstol med vita kuddar framför en gigantisk pool med klart vatten där personal går runt i vita, rena uniformer och inte bara håller området skinande rent utan också serverar oss besökare allt vi behöver enligt behov. Personal som mycket väl kan ha suttit på ett rostigt tåg samma morgon för att ta sig från en slum inte olik den vi tidigare besökt till sitt arbete som är här, bland vita kuddar och enorma pooler. 

I solstolen bredvid mig ligger en tjej i min ålder med en Macbook bredvid sig under en handduk och tittar på serier och hennes mamma bläddrar på sin iPad. Tack vare de konstgjorda vattenfallen som forsar längst stenmurarna hörs inte längre tutande bilar, trafikkaos eller ropade försäljare. Allt som hörs är lugnt, rinnande vatten. Tack vare de planterade palmerna och hotell-byggnaden i vackra sten- och glasväggar ser vi inte resten av staden, vi ser inte de smutsiga gatorna och vi ser inte slummen som ligger vägg i vägg - vi avskärmas från en annan värld.

Min hjärna går på högvarv. Hela staden är uppdelad i olika sorters sätt att leva, olika sorters liv. Jag tänker på något min mamma filosoferade över; hur kommer det sig att vi har pengar att resa till och från olika länder för att uppleva saker när det bor människor längst med trottoarer och får kämpa för att ha råd till mat? Varför har dom fötts in i det livet och vi fötts in i vårt? Är det ödet, slumpen eller karma från ett tidigare liv? 
Jag tänker på flickan som inte kan ha varit mycket äldre än mig som gick runt med sin lilla, utmattade spädbarnsdotter i trafiken och knackade på bilrutor för att tigga pengar. Jag tänker på hur vi tittar bort, hur vi inte vill möta hennes blick och hur vi sitter där i vår stora, rena bil skyddade från omvärlden. Jag tänker på alla tjejer i min ålder, som har drömmar precis som jag, men som aldrig fått en chans att gå i skolan. Och så tänker jag på internationella familjer som bor här med ungdomar i min ålder som lever ett annat liv med stora lägenheter, alkohol, balkonger med utsikt över staden där de röker och pratar på bred amerikanska för att sedan låta sina privatchaufförer köra dem till någon klubb där de har beställt ett VIP-bord för att avskärma sig från resten, där deras chaufförer bildar en ring runt bordet som livvakter och de beställer in fina drinkar hela kvällen. Hur de bor i ett helt annat Bombay än flickan som knackade på vår bilruta. Hur de tekniskt sätt inte är så olika de indiska tonåringarna som kanske går runt och tigger på gatan eller bor i slummen utan att ha fått utbilda sig, och ändå lever i en värld så långt ifrån deras. Samma stad med så många olika världar.

Jag tänker på de indiska små barnen. De som fortfarande inte drabbats av vetskapen hur livet är, de som fortfarande inte har fördomar om olika hudfärger eller bakgrunder. De som skiner upp, vinkar och skrattar åt oss när vi går förbi. De som ställer sig och poserar för min kamera med bara lycka i ögonen för att de enda de vet är att vi ser lite annorlunda ut och är lite spännande. De har ännu ingen vetskap om att det finns så mycket mer än livet de nyss har påbörjat. 

Och jag tänker på de äldre som fortfarande inte vet, de som fortfarande inte har varit utanför sin slum eftersom de inte behöver det. De har allt de behöver inom deras samhälle och de har ingenting annat att jämföra med. De är lyckliga inom sina trygga gränser trots att de kanske aldrig har åkt flygplan, trots att de kanske aldrig har sovit i en stor, ren säng, trots att de kanske aldrig har skruvat på en varmvattenskran; de är lyckliga trots att de är utan allt de materiella vi dagligen njuter av eftersom livet de lever är det enda som existerar i deras värld. Livet som vi tycker är helt ofattbart men som de inte vill lämna på grund av deras samhörighet. 





Alla ska ha rätt till sina drömmar och alla ska ha möjlighet att uppnå dem. Någonting måste jag göra. Jag ska göra någonting för de små pojkarna som skrattade och poserade glatt framför kameran, för tonårskillarna som skvätte vatten inne på det gigantiska tvätteriet, för mammorna i slummen som log och höll sina barn i handen och för de äldre männen som arbetar dag ut och dag in i farliga gaser, mörka omgivningar och obekväma ställningar. Jag ska göra någonting för den lilla flickan som log mot min kamera, men som en minut senare drog mig i tröjan med stora oroliga ögon när vi skulle gå och sa ”please come back”
Jag ska göra det jag kan för henne och alla andra, för vi som kan måste göra det vi kan. Det är vår skyldighet. 











Inga kommentarer: