för nostalgi

måndag 2 december 2013

we are young, we are one, let us shine for what it's worth / hold me close, we're losing time, hold me close, we're falling to the ground






On our way - The Royal Concept
Och så blev jag arton och allt vad det innebär.
Födelsedagen blev en födelsehelg som firades nonstop från fredagsmorgonen med frukost på sängen, fredagslunch med fina klasskompisar och en fredagskväll med trerätters, fina vänner och alldeles för mycket champagne. För lite sömn förde vidare kalasandet till den tidiga, trötta lördagsmorgonen som startades på bästa sätt med peppiga timmar i ishallen som belönades med kladdkaka, sång och konståknings-familjen. Fortsatte hem till släkt-brunch med ännu mer champagne och presenter och samtal och tal om minnen och om framtid som i sin tur ledde till en lördagskväll i Sveriges finaste stad med världens finaste vän tillsammans med oxfilé, dyrt vin, drinkar, snubbliga klack-promenader in till lördagsnatten och sömniga bussturer till en tidig, tidig söndagsmorgon där sömnen tog över. Och efter en helg av firande bjöd söndagen på en paus från allt det glittriga som börjades med frukost i sängen framför julkalendern, och pausen fortsatte tills kvällen kom och lösögon-fransarna åkte på, örhängen plockades fram, håret slickades, skridskorna snördes och min födelsedagshelg avslutades i den glittriga värld där jag trivs som bäst; ishallen. 

Helt plötsligt är jag arton. Jag får beställa fina drinkar i barer och ta emot rekommendationer från servitriser om det finaste vinet och jag får provsmaka, låtsandes att jag någon känner skillnad. Jag får sjukanmäla mig själv och det är bara jag som ser mitt bankkonto, och egentligen är det inte mycket mer än så. Jag känner mig inte äldre, ingen magiskt förvandling har skett och jag är fortfarande och kommer fortsätta vara lika barnslig som jag alltid varit. Jag tänker på ångesten som smög sig på under min sista timma som sjuttonåring, ångesten om att inte ha varit tillräckligt mycket barn, av att inte ha tagit vara på att faktiskt inte behövt äga ansvaret över alla beslut just eftersom man var ett barn. Ångesten som nu istället har förvandlats till ett lugn. Att fylla arton och bli myndig handlar inte om att växa upp, det handlar om att bestämma själv och vara sig själv. Att äga sig själv utan att någon äger dig, som fina Emerentia så klockrent beskrev det.  

Så jag vinkar lite sentimentalt men fridfullt adjö till mina minnen som icke myndig, sträcker på ryggen och säger hejdå till identitetskrisar, rädsla och osäkerhet. Och med öppna armar välkomnar jag livets alla stora beslut som väntar, välkomnar nya äventyr, nya identitetskrisar och ny osäkerhet. Men nu tacklar jag dem som jag, jag tacklar dem ensam och stark i personen som har formats i under alla år som inte-arton, som jag nu äger. Jag äger mig, och mig äger ingen. 


Inga kommentarer: