för nostalgi

onsdag 6 november 2013

It's like a hundred thousand voices that just can't sing, I reached out trying to love but I feel nothing, oh, my heart is numb. But with you I feel again


Feel again (with heartbeats) - One Republic
Om skrivkrampen. 
Att skriva har varit mitt sätt att uttrycka mig så länge jag kan minnas. Redan i andra klass var det jag som frivilligt skrev en sju sidor lång dagbok om mitt sportlov, som jag sedan tvingade min fröken att läsa upp för hela klassen. Skulle vi skriva uppsatser var det jag som satt kvar längst och skrev till handen skakade, och på vinden ligger det så många dagböcker att de knappt går att räkna. Går man igenom vår gamla dator finns böcker jag börjat skriva men aldrig avslutade, noveller om dramatiska  hopptävlingar och till och med film-manus som jag och mina vänner spelade ut på min balkong.

Sen kom bloggen. När den skapades var jag otroligt blyg; jag sökte inte efter uppmärksamhet och hördes inte mycket på lektionerna, och det var nog inte många som visste vem jag var eller kände mig på riktigt. Här handlade det inte om att skriva vackra texter eller att få ihop perfekta formuleringar, det var min plats att berätta, där mitt liv var central-innehållet och allt var från mitt perspektiv. Det spelade ingen roll hur många som läste, men jag kunde för första gången höja min röst; genom texter och ord.
Och genom det upptäckte jag skrivandet som ett uttryck för mina känslor. Texter om teamåkningen, om tävlingarna där lyckan ledde till glädjetårar och hur inget annat spelade någon roll. Om motgångar som kändes som att slag i magen, där hela jorden gått under och tårarna inte ville sluta rinna för helt fel anledningar. Ord blev till känslor och genom bloggen kunde jag spara och återuppleva inte bara minnen utan också de känslorna.
 

När jag åkte till USA hände något. Först och främst fick jag en målgrupp, jag fick en anledning att berätta om min vardag, om livet som utbytesstudent. Jag fick frågor att svara på och upplevelser att beskriva. Det var fortfarande en blogg om min vardag, men jag hade en anledning till att skriva om den. Utöver det har jag nog aldrig känt så mycket som jag kände under min tid som utbytesstudent. Livet var en berg-och-dalbana och det enda sättet jag kunde uttrycka vad jag kände var just genom texter på bloggen. Allt jag skrev sprutade av känslor och tankar, det var betydligt. Och samtidigt var det skoltidningen, där jag för första gången fick använda skrivandet på ett seriöst sätt och för första gången fick respons att det här med att skriva, det är verklige min grej. Artiklar, intervjuer, krönikor, trender på Twitter. Att jobba med texter på det sättet jag fick göra där öppnade mina ögon för hur värdefullt skrivandet var för mig; för första gången kände jag på riktigt, att det var det här jag ville göra.

Sedan kom jag hem. Utbytesåret var över, målgruppen jag riktade min blogg till försvann i samma takt som känslo-berg-och-dalbanan och livet gick tillbaka till rutin. Anledningen jag haft att skriva om min vardag var borta, skrivandet hade blivit heligt, och de enda ord jag kunde få ur mig var de viktiga, de som handlade om någonting med mening, de som betydde någonting.
Man skulle kunna kalla det prestationsångest. Jag går på en skola där skrivandet och journalismen ligger i fokus och hur fantastiskt roligt det än är, så är det samtidigt otroligt läskigt. Helt plötsligt är skrivandet inte längre något obetydligt som bara är för skojs skull, varenda skoluppgift ska ha brinnande formuleringar, varenda ord man skriver ska vara ett bevis att man är den som ska sluta upp med drömjobbet, att man den som ska komma någon vart med sin förmåga att uttrycka sig. Helt plötsligt är jag omringad av fantastiska, inspirerande talanger som vill exakt samma sak som jag och helt plötsligt blev det en tävling i mitt huvud, det var jämförelse och skrivandet handlade om framgång. Ett lågt betyg på en debattartikel känns som ett slag i magen, och rädslan över att inte vara bra nog omringar mig som ett tungt moln vart jag än går.

Och hur mycket jag än vill skriva på bloggen om vad jag åt till frukost, om hur träningen gick, om hur jag bryter ihop av stress, om hur jag hittar tillbaka till balansen och älskar livet, eller om fantastiska halloween-fester och äventyr, så går det inte. Det finns nu en spärr inom mig som sorterar bort allt som inte känns viktigt nog, allt som publiceras måste nu vara perfektion, genomtänkt och ett bevis på min förmåga. Det är pressen som spökar, pressen över att vara bra nog.

Så nu vet ni. Jag kämpar med att släppa pressen, men här kommer det inte längre om vad för frukost jag äter på morgonen - det kommer handla om skrivandet. Det som publiceras kommer vara inspiration, det kommer vara viktigt och det kommer betyda något. Jag brinner för skrivandet, och det ska synas.


Inga kommentarer: