för nostalgi

tisdag 17 september 2013

listen, I want you to burn my bridges down / please god, tell me we're dreaming

Livet alltså.
Sover på bussar, promenerar dagligen runt i ett livligt Göteborg, köper upp lönen på otaliga koppar kaffe, skriver skoluppgifter tills fingrarna glöder, pysslar med photoshop och inDesign, skrattar med nyfunna vänner, sträckläser böcker tills tårarna rinner mitt i natten, pausar vardagen med frihets-timmar i ishallen, planerar resor, drömmer om framtid samtidigt som stressen om att nuet försvinner flåsar i nacken, lyssnar på musik och tänker, tänker mer än någonsin, bildar nya åsikter, börjar tycka, börjar fundera, engagerar mig.
Livet har startats om och en ny Elsa tonar fram. Så spännande, fint, läskigt och asbra.


Men så är det USA. Det är det som inte går att släppa. För nu är det ännu tydligare, hur man kan känna sig så otroligt hemma på två helt olika platser.
Att jag är glad i Sverige, att jag trivs, och att ibland det går dagar utan att jag tänker så mycket på Kentucky. Att jag är hemma här, livet är bra här.
Men att så fort kommer över bilder, texter eller på något annat sätt minnen från USA-livet får en kramp i magen av saknad, av hur långt borta lyckan jag hade där är nu. Det är relationer som rinner ut i sanden, människor jag aldrig kommer träffa igen, verkligheten som slår tillbaka. Det som jag vågade tro på i USA tar realismen över i Sverige, och det gör så ont. Det känns.
Och att trots att jag vet att saknaden kommer, trots att jag borde vara beredd, så fortsätter jag att påminna mig själv. Jag drar var och varannan dag fram saknaden, för att det ska kännas. För saknaden, den är det enda här i livet, både det amerikanska och svenska, som känns in i hjärtat.
Men jag jobbar på det. Som jag misstänkte tog uppbrottet med Kentucky hårt på mitt lilla hjärta, men jag kämpar på. Hjärtat har klarat många smällar och så småningom kommer jag lyckas vända detta till ett finare hjärtekross, detta med.

Snart hörs vi igen,
kärlek

Inga kommentarer: