för nostalgi

fredag 3 mars 2017

Flyktinstinkten (Ur arkiv, 2014)

Och återigen är det känslan. Känslan av att någonting är annorlunda, någonting är speciellt. Någonting skiljer dig från alla andra. 

Alla år av ouppnåeliga drömmar om romantik. Filmscener som skapat gåshud, sidor i böcker som framkallat tårar, dagdrömmarna som skapat orealistiska scenarion. Var allt bara menat att stanna i fantasin? Är jag inte den romantiker jag trodde att jag var? 

”Inte en förhållandetyp”. Låter som en kille på 20 bast som precis upptäckt hur man raggar och vill utnyttja kunskapen till fullo. Inte binda sig, inte ha något seriöst. Det förklarar så otroligt mycket; kanske har jag haft en sådan enorm otur i kärlek på grund av att mitt undermedvetna inte vill ha ett förhållande? 

Och en del av mig nickar, tänker att ja. Det här är nog den jag är. Jag kommer leva ett fantastiskt liv där jag är i fokus, få en fantastisk karriär och resa jorden runt. Jag kommer bo på så många olika ställen; New York, Barcelona, Paris och slutligen skaffa en stor lägenhet i Göteborg. Jag kommer se så otroligt mycket, vara med om så fantastiskt mycket, leva så fulländat. Jag kommer vara den vars liv andra avundas och inte låta något dra mig tillbaka. Jag kommer att vara kär, kramas, pussas och älska, men ingenting och ingen alls kommer att kunna stoppa mig. Jag kommer vara jag och jag kommer vara självständig.

Samtidigt vädjar en annan del. ”Vik dig”, säger den. ”Låt dig svepas med, låtsas, smält in”. När en bra kille säger att han tycker om dig är det en regel att som 18-årig tjej vilja se vart det leder. Inte backa undan, inte bli skrämd. Bli nyfiken, glad, smickrad. Låt någon bry sig om dig, låt någon sätta dig först, låt någon älska dig. Låt det inte handla om att någon hindrar dig från dina drömmar, se det som att någon följer med dig och bara minskar farten en aning. Bromsar upp, reser tillsammans. 

Hjärtat klappar. Inte av förälskelse, inte av kärleken. Rädsla, instängdhet, väggar. Ingenting eller ingen alls ska få stoppa mig, bromsa mig. Och mitt undermedvetna vrålar


måndag 20 februari 2017


Because sometimes you can walk around in a new city and believe that everything is lost. You can suddenly feel lost and alone and confused and suddenly you have no idea what you are supposed to do. It happens all the time when you travel, you question your choices all the time. How could you not, when every choice you make is a risk? A blind step into everything you know nothing about? And what if you fall, what if you fail? 

But then suddenly you walk up a pair of stairs you haven't walked before and you see the water and the people and the skyscrapers in the background. You sit down on a bench and suddenly the sun comes out from behind the clouds, your favorite songs comes on your playlist and you smile, not because you figured your life out or realized what you are supposed to with it. You smile because suddenly the worries and the problems doesn't seem as big anymore and suddenly you know that even though you might feel lonely, you are not alone. 

Suddenly you feel strong and independent and brave. Suddenly you remember that things will always be okay, and better than that, they might be amazing just because you are challenging yourself this way, just because you are taking these blind risks. And that is what traveling does to you. It challenges you, tests you, it creates you. Suddenly you know that this is where you are supposed to be. 

tisdag 31 januari 2017

To Melbourne.

When I was fourteen years old I went to New York with my family over christmas, spent one week in the city and fell in love. I fell in love with the skyscrapers, the streets, the atmosphere and the people. My fifteen-year old self promised that one day I would come back. So I started planning, on how I would graduate, save money and leave as soon as I could, rent a cheap room somewhere in the suburbs and stay for the three months the american tourist-visa would allow and just be in the city. I was planning to leave with one of my best friends and we were so sure that it would work, that we could do it just if we wanted it enough. It was a big dream, but I have always been good at dreaming. 

The years went by and the dream faded a bit. It was always there, in the back of my head, still is. But I have not been back to New York yet. Instead I graduated, saved up some money and moved to Melbourne. I grabbed a best friend, jumped on a plane and ended up in Melbourne with no expectations. But only after a couple of days, I was sure. Sure that Melbourne was my new New York. 

First time around I stayed for four months. Three hostels, two houses, two jobs and endless adventures. In the true Melbourne spirit there was always something to do and always somewhere to go. It became the place where I first moved away from Sweden, my first real own home. It became my city, a place where I felt like I belonged. And even after I left, even after all of my friends in Melbourne left, I still felt like I had my base here. 

I was gone in different parts of Australia for six months. Travelled around, worked and made new friends and new memories. But I always knew that I wanted to go back. I did not feel done with Melbourne - I was not finished. So I did. I came back, spent two months moving around four different suburbs and soaked up everything I love about the city as much as I could. The coffees, the nightlife, the festivals, the atmosphere. And even now, when the life I had here a year ago is gone, I am more certain than ever that this city always will hold a specific place in my heart. 

I am currently sitting at the airport about to leave. I remember how almost a year ago at this time, Jenni and I arrived to this very airport. It was our first stop in Australia, straight from a hectic month in South-east Asia. How we, two small town girls felt smaller than ever surrounded by high buildings and thousands of people. To leave a town where you were lucky if the bars were open once a week, and arrive to a city where you without trouble could find a party every day of the week was overwhelming. But I also remember how I almost at once felt how everything fell to place. Same as when I arrived back to the city after being away for six months, and then again after spending my holidays in India. All I needed was to see the skyline from the airport shuttle to start smiling, to feel like I was coming home. 

Melbourne became my base. A city I could call my own. I know my way here, I feel like I belong. This time I am leaving without knowing when I will be back, I am not as sure anymore. Leaving feels bittersweet, because even though it might be years until I breathe the Melbourne-air again, I am so grateful for the time I have gotten to spend here. It has been everything I could ever wish for, everything I ever dreamt it would be. I am leaving without any regrets, there is nothing I would change. And I am certain that if I ever do come back, how many years that may go by, it will still feel like coming home. 

tisdag 24 januari 2017

Love trumps hate.

It would be so easy to loose hope now. To give up, bow down with the exiting words being ”I’m done, we’re screwed”. Because it certainly feels like we have lost an long, struggling battle. It feels like we have lost to those who believe in dividing people in to more or less worthy, more or less deserving. It feels like we have lost to those who do not believe that every human being has the same value, those who believe that everyone does not deserve equal opportunities. 

So it would be so easy to give up the fight. To turn our backs on what the world has come to. Easy to stay quiet, to feel weak and defeated. 

Instead I see us rising. I see people marching all over the world for women rights, for human rights, defending their beliefs. After slowly taking two steps forward we have been thrown seven steps back, but instead of slowing down we start running faster than before. We are running towards what we know is right. 

Because despite all of the awfulness going on, despite our rights literally being signed away by a group of white middle aged men as we speak, we know we are stronger. The power of love and togetherness will always win over hate and separation. Love will always trump hate. 

torsdag 5 januari 2017

The year

One year.

One year of insane adventures, spectacular places, inspiring, amazing people, weird jobs, awesome jobs, shitty apartments and wonderful places to call home.

I remember how we left Sweden with our backpacks, a one-way ticket to Bangkok and the intention to be away for 4-5 months. We waived goodbye to friends and family, said ”we’ll see you this summer” and left without looking back. 4-5 months turned into a year and here I am, 365 days later and still not ready to go back home.

Home is questionable now. I know where the house I grew up in is, I know where my family and the friends I grew up with are, but my concept of home has changed. When I spent christmas in India I wasn’t homesick for Sweden; I was homesick for Melbourne. I do not want to go back to my job in Sweden, but I miss the job and the people I worked with in Port Douglas. A year creates perspective - a home can exist anywhere in the world.

At the same time, I am aware that this life is not real. It is not unreal, but rather an escape from the life I know is waiting for me back in Sweden. The life where I again will start over fresh, with university, studies, new people and knowledge. I know it will be fine, and a small part of me is excited, excited for that part of my life. But I am still scared to burst the bubble I am currently living in. Because life do feel easier when you live like this; constantly on the run for adventures and without a worry in the world.

I look back at the year that has gone by and I get overwhelmed with everything that I have done. The places I have been, the people I have met. It is a cliché to say that traveling changes you, but it is a lie to say that it doesn’t. In ways that might not be noticeable, you change. You grow. You learn. You become stronger, your skin gets thicker and your views widen. Every challenge you face will teach you something and keep you grounded.

For every place I go to, I add another one on my list. It is impossible for me to feel done or finished. There is simply to many places I want to see, to many things I want to experience. Traveling does that to you, it is like an addiction. It gets harder to settle when you are aware of what is out there. Mostly, however, it is the escape from reality that keeps me going. I think a small part of me always will long for the run and for the freedom. Luckily, it is never more than a one-way ticket and a backpack away.

lördag 24 december 2016

Something about India

Honking, constantly. With every little turn, brake, increase in speed or overtake, there is a honk. Cars, buses, rickshas and motorbikes together produce what sounds like an almost rehearsed noise. It is never quiet. 

We reach our car with air-condition and somewhat soundproof windows where we can hide and simply spectate the beautiful chaos going on outside. It might be crazy, tiring and lot to take in for four swedes on a christmas holiday, but it is beautiful. It is only in India where the people, traffic and atmosphere is all over the place and in complete control at the same time. Because where we stumble around, twitch at every honk and jump with every vehicle passing by, the locals just follow like a choreographed dance. Never one step wrong. 

I am watching the spectacle out on the street through the car window when there is a knock. A woman, carrying her baby, is tapping on the front door and holds out her hand. The baby is only a couple of months, maybe younger. My brother who is in the front seat, my mom who is in the far back and myself in the middle, all try to look away. It is like a reflex when traveling through places like these; do not give in to all of the people on the streets asking you for money. 

Only a few seconds go by before our driver, Sono, starts digging through his pockets, reaches a colourful bill of rupees, rolls down the window and hands it to the woman. She gives him a thankful nod, he nods back, and she walks away. Pure embarrassment fills the air in the car and my brother looks back at my mom and I. The money Sono gave away was probably worth more to him than it would have been to us. Sono, who lives across the street from our hotel, who sleeps in the car while we are going on trips, with a wife who is studying to become a nurse. 

There is something about India and the people who live here. It is hard to directly pinpoint what it is; it is a secret bond or a connection between them. I felt it two years ago during the few days we spent in Mumbai, and now it is here again.  

Of all the places I have been to, I have never felt more like an outsider, spectator, simply an observer of the people here and the lives they live. In Mumbai it was the contrasts that confused me; how we got stuck somewhere between the ridiculous wealth and the heartbreaking poverty. I could not grasp how some people could have so much when some had so little, how someone lived in a fifty stories high skyscraper when their neighbour live in a cardboard-box. 

Here, in Kerala, it is different. We are in the southern part of India and reading skills are around 90%, child mortality is the lowest in the country and the life standards are in general better. There are naturally still different ways of living, but the gaps are not as noticeable. No, the greatest gap is between us and them. 

The people are proud. Not in an unfriendly way, quite the opposite. They smile when our eyes meet, a smile that quietly tells us that they know something that we do not. They share something we can not be a part of. It is similar to the pride the people of the slums in Mumbai told us about; pride of their community and what worked for and built together. Pride that ties the over a billion people who live in India together, pride that protects them and again creates the clear division between us and them.

However, what I remember most from walking through the slums of Mumbai is the happiness. The kids playing in the mud outside of their very small houses, the parents smiling and talking next to them. The same way the kids are playing on the streets outside of our hotel, with their mothers cooking and their fathers coming to play with them. Simple, pure happiness. I think that is the most important thing I will take with me from this christmas; they do not need much to be happy. We should not need much to be happy.

söndag 31 maj 2015

Ingenting stoppar oss nu.

På fredag tar jag studenten, och även om jag kommer sakna min underbara skola, mina fantastiska lärare och mina goa klasskompisar så ska det blir så fruktansvärt skönt. För trots att jag är stolt över majoriteten av mina betyg och känner att jag verkligen har kämpat som en tok, speciellt dessa två senaste åren, så ska det blir så skönt att slippa bli definierad av något egentligen så litet som en betygsbokstav. Världen är så stor och vi är så mycket mer än våra meritvärden, och nu efter studenten är det vår tur att glömma allt som har med nyanserade begrepp eller medelmåtta att göra för ett tag.

Skrev en krönika om detta som blev publicerad på devote i fredags, läs den här. 


lördag 18 april 2015


Efter att officiellt ha avslutat min teamåknings-karriär kan jag inget annat än att vara oerhört tacksam för all den glädje teamåkningen och speciellt Seaside har givit mig. Alla gånger isen har räddat dåliga dagar, alla gånger glädjetårarna har runnit efter underbara tävlingsåk och alla skratt med världens finaste gäng. Sömnbrist, skavsår och ömma knän blir obetydligt jämfört med all den lycka jag har fått från den här sporten genom åren. Jag har vuxit upp med konståkningen och den kommer alltid vara en del av mig.

Att säga hejdå gör ont, men jag kommer alltid att vara er absolut största supporter och ni kommer alltid finnas i mitt hjärta. Tack för att ni har förgyllt mina dagar, ni är och kommer alltid vara nummer 1. 

onsdag 15 oktober 2014


Någonting jag aldrig hade kunnat tro är att jag skulle tycka om att hålla tal. I hela högstadiet och även i ettan på gymnasiet fick jag ångest så fort en lärare nämnde att någonting skulle göras muntligt, och jag hade en klump i magen fram till dess att det var överstökat. På min nya skola har jag nu haft tre tal, och det bli roligare för varje gång. Att jobba med ord och formuleringar är det bästa jag vet, och att få ge känsla till en text muntligt är som en liten adrenalinkick. 
Igår höll jag tal i svenskan om mina utbytesvänner och åh vad jag saknar dem tider som dessa. Gråa hösttider när mycket annat känns mörkt. Här är talet.  

Kära klasskamrater. Vad jag nu tänker tala om ligger mig oerhört varmt om hjärtat.

Den 24 juli 2012 flyttade jag till USA. Jag reste tvärs över jordklotet och lämnade allting bakom mig under ett års tid. Jag hade kunnat prata om den utmaningen i sig, hur tacksam jag är över att jag vågade ta steget - hade möjlighet att ta steget - att byta ut mitt dåvarande liv till något helt osäkert för att få perspektiv. Jag hade kunnat prata om året i sig, året som blev till ett liv.

Men det jag väljer att prata om är de personer jag lärde känna. Självklart alla nya vänner jag fick, men specifikt de som precis som jag hade lämnat sina liv bakom sig och blivit placerade i en liten håla i Kentucky. Utbytesstudenterna. Om hur dessa personer kom att betyda mer för mig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Under ett års tid skapade vi en familj. Trots att var och en av oss hade helt olika liv som väntade hemma blev vi sammansvetsade av livet vi nu hade tillsammans. Vi gick igenom samma utmaningar, kände samma känslor och vi var de enda som förstod. När hemlängtan smög sig på pratade vi med varandra, för ingen annan begrep hur vi kände. Hur man kunde sakna ett helt liv samtidigt som man levde ett annat.

Att det räcker med ett år. Hur kan tio månader vara tillräckligt för att skapa band lika starka som, några även starkare än, de relationer jag hemma i Sverige ägnat hela mitt liv åt? Det tog bara ett år. Ett år för er att få en plats i mitt liv som alltid kommer att vara bara eran.

Den dagen jag tog studenten i USA har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Själva ceremonin var förvisso väldigt fin, men det är inte den jag tänker på. För efteråt samlades alla elever i skolan, där det anordnas aktiviteter och lekar hela natten lång. Men det är inte hoppborgarna, den mekaniska surfbrädan eller all mat som jag minns. Det är stunden då det var dags att gå hem. För de flesta var det ingen större symbolik, men för oss betydde den här dagen slutet på någonting. Slutet på året, på det liv vi hade skapat på andra sidan jorden. När klockan närmade sig fem på morgonen så närmade sig avskeden, och jag kommer ihåg hur vi samlades i en stor klunga utan att riktigt veta varför. När alla andra gick hem gick vi till varandra och på en efter en tittade tårarna fram. Vi stod i en skol-lobby och vi vill inte gå hem. Det var kramarna man inte ville släppa, avskeden man inte ville säga, stegen man inte ville ta utanför skoldörrarna och tårarna som inte ville sluta rinna. Det är inte avskedet i sig, det är ovissheten. Det går inte att beskriva hur det känns att säga hejdå till någon utan att veta om man någonsin kommer att ses igen.

Idag lever vi våra separata liv. Liven som väntade på oss hemma, de som aldrig försvann men de som vi pausade. Vi, som brukade prata varje dag, pratar nu kanske en gång i månaden. Ibland oftare, ibland mer sällan. Det går inte att förneka - året vi levde tillsammans tynar långsamt bort men jag hoppas med hela mitt hjärta att banden mellan oss kommer att fortsätta vara lika starka som innan.
Jag hoppas att jag en dag kommer att hålla tal på vår återträff. Att jag en dag får tala till er istället för att berätta om er. Att vi en dag har fått samlas igen, varenda en av oss, och att vi sitter och äter middag på någon restaurang någonstans i världen. Jag hoppas att jag en dag på riktigt kan vända mig till er, se era ansikten och berätta för er hur tacksam jag är över att jag har er i mitt liv. Hur tacksam jag är över att jag har turen att få sakna er varje dag.

Dag Hammarskjöld sa en gång, Vänskapen behöver inga ord: Den är ensamheten, befriad från ensamhetens ångest.Hur ensam jag än var på andra sidan jordklotet, var ni där med mig.

Jag vet inte när jag kommer träffa er nästa gång, men jag vill tacka er. Jag vill tacka er för att ni formade mig som person, för att ni fick mig att förstå vem jag vill vara samt vad för sorts människor jag vill ha runt omkring mig.

Jag vet inte när jag kommer att träffa er igen. Det tar förhoppningsvis bara månader, säkerligen många år. Vad jag vet är dock att jag är oändligt tacksam över att ha er i mitt liv. Att konstant sakna någon gör ont men att konstant sakna er är värt det.