EN VECKA.
Om en vecka kan jag sitta på min fluffiga matta i mitt eget rum med mina vänner. Om en vecka kan jag ta en blå västtrafik buss när jag vill och var jag vill. Om en vecka kan jag välja själv när jag vill gymma, springa, eller ligga i soffan och lata mig. Om en vecka kan jag välja själv hur nyttig eller onyttig jag vill vara. Om en vecka kan jag promenera på bryggorna i sommar skärhamn med en påse hemmakväll i handen. Om en vecka kan jag spela volleyboll på nya badplatsen sena kvällar med fina vänner. Om en vecka kan jag promenera till ica och bara strosa runt där i flera timmar. Om en vecka kan jag krama alla mina fina vänner, släkt och familj. Om en vecka kan jag promenera runt i Göteborg och fika hur många gånger jag vill. Om bara en vecka kan jag spontanplanera och ha världens bästa partykvällar som blivit planerade i sista sekund. Om bara en vecka.
Även om det just nu känns väldigt, väldigt jobbigt att lämna USA så vet jag att det kommer bli underbart när jag kommer hem till alla er fina i Sverige igen.  En vecka, mina kära vänner. 

*

Känslostormen.
För det är ju det här som inte går att förklara. Hur man kan känna så mycket på samma gång, hur två olika liv kan betyda så mycket samtidigt.
För det är ju det här att på varenda bild som tagits av mig senaste halvåret så har jag ett stort leénde som lyser upp hela mitt ansikte. Det är det här att jag kramas med vänner och får tårar i ögonen, det är att tanken på flygplatser och avsked ger mig mag-kramp. För det är lyckan jag känner här, tryggheten jag känner i mig själv och kärleken till människorna som har gjort mig till den jag har blivit. För det är bilturer med nedvevade rutor och favoritlåtar på högsta volym, det är kväller på milkshake barer och det är skoldanser med tryckare som man aldrig vill ska ta slut. Det är lärare man inte vill säga hejdå till och det  är bilder som sitter på väggen och påminner dig om året som känns som en dröm. För det är rädslan att styrkan kommer att försvinna när äventyret jag fått den ifrån tynar bort.
Men samtidigt är det spänningen såklart. Att kramas med vänner hemma, att gå på svenska vägar och göra svenska saker. Återföreningar, friheten, västtrafik, ica, träningskliniken och rummet. Att det är verkligt och faktiskt finns kvar, det som känns så långt borta.
USA är det bästa jag gjort i hela mitt liv och det kommer bli det svåraste uppbrottet jag någonsin kommer att gå igenom. 

-

ÅRS-RESUME sverige halvan

JANUARI
Efter att ha haft en vad jag minns ganska kalasbra nyårsafton bestod början av 2012 mest utav teamåkning, skoltrötthet, myskvällar med vänner och en försenad sweet sixteen. Hade mördaronsdagar i skolan, tränade och längtade till usa. Missade VM platsen och grät rätt mycket, men det var okej ändå för vi hade dendär grymma teamkärleken och gav inte upp. Marsvinet Freddy dog efter många år så det var lite sorgligt. Det här inlägget skrev jag och tyckte att jag var rolig. 

FEBRUARI

Skoltröttheten blev värre och februari var nog rätt deppig. Teamåkningen med tävlingshelger var höjdpunkterna som lyste upp de annars rätt gråa veckorna. Förgyllde skoldagar med espresso house och festade med okända människor i göteborg. Hade en toppenresa till schweiz med bästa laget, farmor fyllde 90 och jag var besatt av hungerspelenböckerna och kollade filmer i sängen varje ledig minut. Julia fyllde 17 och jag skrev detta födelsedagsrimmet, funderade mycket på kärlek och skrev det här om allahjärtansdag i min lilla bok; "...Men alla hjärtans dag borde väl vara till för just våra hjärtan, inte våra mobiler eller räkningen på hur många ballonger vi får? Mitt hjärta har klarat sig igenom rätt många kraschar, är inte det värt att fira? "

MARS

Tävlade min sista teamåkningstävling, fick ett SM brons och usch vad jag grät. Skrev det här. Fick reda på att jag skulle bo någonstans som kallades Kentucky under det kommande utbytesåret och blev helt lyrisk. Längtade som en galning till USA men hade det ändå rätt bra hemma, vände tråk-plugget till mysiga tända-ljus stunder, drack mängder med te och åt frysta jordgubbar. Fick blodblåsor som satte stopp för springningen och usch vad arg jag var. Var rätt stressad med VM-möten och sånt, men ändå himla glad.  Firade Annas 17års dag med lila hårtoppar. Såg hungergames och firade vårkänslor med glass.

APRIL

Hade väldigt många avsked. Sa hejdå till seaside med en sista vårshow och en uppvisning på en elitseriefinal och var så himla ledsen. Sa liksom hejdå till en del av mig, skrev detta. Blev återigen tokstressad och skoltrött och ville helst bara gömma mig någonstans, i en bättre värld. Så under påsklovet stängde jag in mig i teamåkningsbubblan och jobbade på VM, en utav mitt livs bästa upplevelser. Sverige tog ju guld också, kalas. Hade väldigt rött hår, firade påsk och tittade på stjärnorna mitt i natten med julia.

MAJ

Maj var himla bra! Det var vår och man såg ljus i tunneln för sommarlov. Firade Karin, festade, såg maskinen på liseberg och tränade så gott jag kunde. Fick ett hjärta av cimon på twitter också, kalas ju. Började boxas lite smått och älskade det. Bröt ihop lite när jag insåg att seaside skulle läggas ner totalt. Jobbade som servitris lite här o var, töntade mig i skolan med goa klasskompisar, solade och badade i det knepigt supervarma vädret och försökte ta vara på varenda sekund hemma samtidigt som jag bara ville åka.

JUNI

Skaffade mig min appledator, visum och sommarlov. Tränade för att hålla mig glad, hade återigen rött hår, såg timbuktu på liseberg och fick A på ettans sista uppsats trots att jag var så himla trött på skola. Var rätt nöjd med livet. Gick på både pool, midsommarpartyn och klassfester och åt långa frukostar med julia. Skapade minnen varje sekund och hade en tokbra början på sommaren, den korta period jag var hemma. Jobbade liksom tokmycket för att ha råd med det framtida USAlivet, men det var helt okej det med. Hängde på stranden, åkte båt o njöt av sommarlov.

details

Det här med att fylla år någon annan stans än hemma.
Egentligen är det väl ingen stor grej. Det är bara 17 jag fyller, åldern som är känd som det sega mellanåret fram till 18. Ingen stor grej alls liksom. Det är ju bara en födelsedag av väldigt, väldigt många jag inte kommer spendera med min sverigefamilj. Istället är jag ju liksom i USA på mitt livs coolaste äventyr, vad gör en liten födelsedag då liksom?

Men det är detaljerna. Sitter här i amerikanska sängen kvällen innan och vet att jag inte kommer behöva ligga och sova räv i morgon bitti för Erik kommer inte komma in genom min sovrums dörr, knappt vaken med täcket virat runt kroppen, mumlandes på ha-den-äran sången med mamma och pappa tågandes bakom för att sedan däcka i min säng medan mamma och pappa fortsätter med "grattis!" och presentutdelande. Jag kommer inte behöva låtsas att jag vaknade av deras sjungande och spela sömndrucken när jag sätter mig upp i sängen. Jag kommer inte få en frukostbricka med den där jättegamla ljusstaken och den lilla vasen med blommor, lyxfrukosten med supergott bröd med gravad lax och citron på toppen tillsammans med någon liten bulle, godis, skumtomte eller något annat onyttigt för att lyxa till det lite extra som pappa ställer på en stol bredvid sängen han hämtat in från matsalen. Jag kommer inte sitta och dricka varm choklad eller kaffe eller brämhults lyx-juice med tända ljus och öppna presenterna i sängen innan jag går upp och gör i ordning mig långsamt med ett stort leénde på läpparna innan skolan.
Jag kommer inte få långa grattis kramar av Karin eller Sofia eller Elin och brudarna i skolan och jag har ingen aning om hur man firar födelsedag här eftersom det inte är lika enkelt som det är hemma där det bara var att bjuda hem julia och tjörnfavoriterna för man känner dom utan och innan.
Jag kommer inte ha någon tråkig och stel men åh så mysig släktmiddag på kvällen med mormor och morfar och kanske kusinerna och Lisbeth och Tomas där jag bestämde maten eftersom det är ju min dag, och alla kommer inte säga "vilket bra val Elsa, så himla gott!". Faster Karin kommer inte ringa och säga grattis och hälsa från Micha och fråga vad jag fått, och det kommer inte Farmor heller göra så jag kommer inte behöva skrika i telefonen för att hon ska höra.

Hade egentligen tänkt att sova tidigt i kväll, för att vara pigg och glad på min dag liksom. Glömde bort det där att jag aldrig kan sova kvällen innan min födelsedag, är väl fortfarande som ett barn på det viset. Tänkte väl att det inte skulle vara samma sak här i USA, försöker göra det så litet och obetydligt som möjligt men här sitter jag och fick precis tårar i ögonen när jag fick ett grattis-mail från nelly.com med ett presentkort eftersom jag är här och inte i Sverige och knappast kan handla på nelly.com.
Har lagt upp paketen jag fått hemifrån i sängen bredvid mig, ställt klockan lite tidigare och ska öppna dom i sängen innan jag går upp och gör i ordning mig, någon tradition får det vara. Det är inte det att jag inte trivs hos min värdfamilj eller inte har några vänner här, inte alls. Vet att jag kommer bli firad och kommer få massa kramar och antagligen kommer ha jätte mycket att vara glad över i morgon. Det är bara att det är annorlunda vilket ruskar känslorna rejält, mer än vad jag var beredd på.
Men positivt, jag kommer säkert ha en toppendag imorgon, kommer bara sakna hemma lite extra.

-

Förväntningar.
Man skulle inte ha dom, nej. Inte hoppas, inte föreställa sig, inte önska.
Men vad är reglerna för andras förväntningar, på dig?
För tänk om inte allt är som den där drömmen? Den där high-school drömmen, där du är den tuffa och annorlunda som alla vill hänga med. Tänk om det inte riktigt är så?
Och att konstant se och höra jämförelser, höjer det även förväntningarna på dig själv? Dina egna förväntningar - inte de förbjudna förväntningarna - utan de på dig själv. Vad är reglerna för dem?
Just nu är till och med pressen på att vara sig själv hög - vilket borde vara den mest naturliga förväntningen. Att bara vara du, där ingen känner dig ändå, det borde ju vara lätt? Så varför så svårt?

Jag hade inte en enda förväntning eller förhoppning innan jag åkte - jag var en öppen bok. Förväntningarna kommer från allt runt omkring mig ligger som ett berg på mina axlar. Att hela tiden se något som är aningen bättre, att konstant jämföra, att konstant bli påmind om att försöka bättre.
Inte konstigt att man inte känner sig "good enough".

-

okej så jag saknar att kunna sitta och gapskratta på lektionerna med mina brudar, jag saknar att flamsa runt med karinannaochami utan att behöva bry mig om vad andra tycker, jag saknar att veta vilka mina vänner är, jag saknar att vara mig själv. sjukt att att jag trodde jag var lost hemma, här är jag mer lost i mig själv än någonsin. det är väl dock ett tecken på att jag verkligen kommer lista ut vem jag är medan jag är här på andra sidan jordklotet, kommer inte vara det minsta tvivel på det när jag kommer hem. 

goodbyes are not forever, they are not the end. it simply means i'll miss you until we meet again

Jaha. Då var det dags då. 
Hela dagen har bestått av avsked. Julia, Oliver, Filip, Karin, Anna, Elin, Sofia, Jenni, Sara, stockholmssläkten. De sistnämnda brudarna hängde här hela kvällen tillsammans med moster och kusinerna. Förstår inte att jag har kramat alla mina fina, fina, underbara bästa vänner för sista gången på ett bra tag. Tårarna bara rinner, mest för att jag inser hur himla bra ni är. Det är en sådan konstig känsla, för trots att jag gråter och allt är skitjobbigt när man kramas hejdå, så har jag magkänslan som säger att det här är så rätt. Samtidigt som tårarna rinner och nervositeten klumpar sig i magen ångrar jag ingenting och tänker inte alls på att stanna hemma. Jag gör det här för min egen skull, inte för att komma bort från mina underbara vänner eller min toppenfamilj här hemma. Av någon knasig anledning behöver jag komma bort härifrån för att hitta mig själv, jag vet att allt är kvar när jag kommer hem. Jag vet inte varför, jag vet bara att jag verkligen behöver det.
Vet inte riktigt hur man avslutar ett sånt här inlägg, tänkte att det blir det sista på denna lilla bloggis. Eller, kommer säkert skriva lite här då och då, men krutet kommer läggas på elsamerican. Så snälla ni, följ med mig dit.
Jag kommer nog att vara vaken hela natten. Förstår inte alls hur jag ska kunna sova nu. Nattbloggar säkert lite på elsamerican, mer reklam haha. Men nu kör vi.


Imorgon lämnar jag allt och börjar mitt livs största äventyr. Och det är nu jag förstår. Efter två års planering är det nu det börjar.
Vi ses snart.

häng med på www.elsamerican.blogspot.com ! 

weekend

FREDAG: 
Jobbade för länge, blev trött och på dåligt humör, hade en sista ledig kväll och ville nog mest komma bort lite. Tog mig till en fest, hade riktigt kul och kramades hejdå till många innan det blev lite för mycket och sen är det rätt svart.
LÖRDAG:
Sov ut, drack vatten, vilade. Ami och Anna kom förbi och jag kramade Ami så himla mycket då hon åkte till London på kvällen och inte hinner se mig mer innan jag drar. Fina, bästa Ami. Vi snackar om bruden jag nog har mina mest galnaste sommarminnen med, åh vad jobbigt det var att krama hejdå. Hoppas på lika många minnen med henne nästa sommar.
Felicia tittade även förbi med en liten hejdåpresent, finaste vännen. Sen kom Elin, Sofia och Jenni. Dom hade en liten present i form av ett halv silver-hjärta, som alla de tre har likadana runt halsen. Så nu delar vi fyra hjärtan, så himla fint. Grät lite. Bästa tjejerna.
På kvällen drog jag till jobbet och hängde där några timmar. Diskade, spanade på de två snygga trubadurerna och hade det rätt mysigt. När jag slutat tog jag en snabb-sväng förbi Rönnäng och Linnea, hon hade lite kalas och jag ville kramas lite hejdå. Åkte hem igen och sov.
IDAG:
Har jobbat min sista dag, och det var nog det. Hade nog egentligen planer på att hitta på något, men det funkar inte riktigt. Orkar inte stress-träffa folk längre, måste nog släppa taget lite.

I morgon ska jag säga hejdå och packa hela dagen och i övermorgon åker jag. Åker och börjar mitt nya liv. Känns som att jag går runt i en bubbla och allt känns så overkligt, snart flyttar jag till andra sidan jordklotet. Helt galet. 

someday i will find my way

IGÅR:
Åkte in till stan igår med bästa mamma för lite småfix inför USA, mötte upp Julia, åt mat, promenerade runt och spanade på snygga fotbolls-killar (gothia-vecka), åkte hem, fick en överasskningspicknick av bästa Karin+Anna+Ami, cyklade till Skärhamn med Ami, satt på en balkong med trevliga killar+ami sent på natten, sov.
IDAG:
Packar, hejdåfikar med farmor, slår in sverigepresenter, hänger med kusinerna och ikväll vankas avsked för hela släkten. Allt blir så verkligt och jag är så nervös, så taggad.

 

 

Är så nervös för det blir äntligen verkligt liksom. Kommer snart att börja hänga mer och mer på elsamerican, the american edition of elsajohannaa, hoppas ni hänger med mig.