för nostalgi

tisdag 9 september 2014

dare to be you.

Jag skriver inte så mycket här längre. 
Sommaren bjöd mest på jobb och trots några guldhelger blev de två sista veckorna som jag spenderade i mitt amerikanska hem helt klart höjdpunkten. Skrev ett långt, känslosamt inlägg om det på elsamerican  (där allt kopplat till mitt utbytesår kommer fortsätta att publiceras, vill spara det livet i en egen liten bubbla. är du en utbytesstudent som har frågor får ni gärna maila mig på elsajohannaa@hotmail.com eller så svarar jag på elsamerican!)

Något jag har glömt att berätta om är att jag skrev en text i våras om resultatet i EU-valet som blev publicerad på devote (läs här). Blev så oerhört glad och så jäkla stolt men samtidigt var det något av de läskigaste jag har varit med om. Chocken har självklart lagt sig nu, men efter det hade jag skrivstopp ett tag. Varje ord som kom ut kändes krystat och fel, och med sommarens fullspäckade jobbschema blev det inte många meningar monterade.

Men nu har skolan börjat igen och mitt liv kommer att kretsa runt skrift. Jag går tredje året och tack vare min underbara skola är 90% av mina lektioner journalistiskt inriktade vilket betyder att tangenterna på min dator kommer att gå varma. Sen är det även mycket förändring som pågår nu när alla mina jämnåriga har hela världen framför sig och jag är kvar, vilket resulterar i en oändlig massa av tankar och känslor. Det i sin tur leder till många sena nätter med hafsiga halvfärdiga word-dokument, men orden räcker inte riktigt till texter att publicera här. Skrivandet har på något sätt blivit för heligt för mig; jag vill att allt jag skriver ska betyda någonting och det är inte mycket som räcker till lilla bloggisen. Så trots att jag inte skriver här så skriver jag för fulla muggar. Ibland kommer texter komma upp här med såklart, texter jag vill dela med mig av eller tankar jag vill lufta. Men mest av allt kommer jag att skriva skoluppgifter, spendera timmar i ishallen och försöka ta körkort. Livet kommer vara hektiskt men väldigt roligt.

Vi hörs när vi hörs.

tisdag 13 maj 2014

om valåret.

Inspirerad av val, demostrationer, och första maj-tal men framförallt det här inlägget som min kloka klasskompis Alice skrev på sin blogg. 
Redan för två år sedan när jag först började märka av Sverigedemokraternas påverkan i landet var jag rädd; jag googlade tillbaka till andra världskriget, kopplade åsikter och förstod inte hur många som inte kunde se vad som höll på att hända - så många som inte kunde se rasismens raka väg in i riksdagen. Trots att jag inte riktigt förstod mig på politik (vilket jag fortfarande knappt gör) förstod jag hur många människors liv Sverigedemokraternas reformer skulle påverka negativt och runt omkring mig skämtade jämnåriga om hur "de" borde dra tillbaka dit de kom från eller hur "de" borde anpassa sig bättre till vårt land. De, som i det här fallet betydde människor som flytt ifrån situationer vi inte ens kan föreställa oss för att leta trygghet i ett land som de trodde betydde säkerhet. Människor, precis som oss, som gått igenom så mycket mer än vad vi ens kan förstå kände hopp, för första gången på vi vet inte hur länge.

Direkt kopplar jag tillbaka till Indien, där minnena från slummen har etsat fast i min hjärna. Till de fattiga små barnen på gatorna som tuggade på skräp, knackade på bilrutor och gick barfota runt på heta, smutsiga vägar. Jag ser flickan framför mig som med stora, oroliga ögon grep tag i min klänning och bad mig att komma tillbaka efter att hon bara någon sekund tidigare hoppfullt lett mot min kamera. Jag ser hennes ansikte framför mig när jag varje dag ser hur främlingsfientligheten växer och jag tappar all kraft, jag faller ihop mentalt och marken försvinner under mina fötter.

Så jag vet inte om jag är för blödig, för snäll eller för naiv. Men jag blir så trött på all ilska och alla fördomar som konstant bildar åsikter jag inte förstår mig på. Och allra tröttast blir jag på den trångsyntheten som finns kvar på ön där jag vuxit upp. Åsikter om hur homosexualitet fortfarande är obehagligt och sorgligt, skämt om hur kvinnor ska göra mackor och en beundran till ett parti som står för samma saker nazisterna stod för under andra världskriget. Små, unga killar gör ledaren för ett parti som vill skicka bort alla som inte är blonda och blåögda till en förebild och ungdomar i min ålder kämpar för rätten att säga negerboll. Jag tänker på löftet jag gjorde mitt i Bombay om att göra allt i min makt för att förändra, förbättra, och ända blir jag trött och stapplar ibland bort från vad jag tror på. Jag tänker att jag är kanske naiv som vill tro på den sortens jämlikhet, den sortens fred.

Men den utmattningen, den kraftlösheten jag känner i att vara omringad av åsikter som jag inte förstår mig på, den ersätts allt mer av pepp. Pepp för något större. Pepp för feminismen som dagligen växer och tar plats. Feminismen som säger emot, som står upp med rak rygg och kämpar för något så enormt mycket större än rätten till att få säga negerboll. Feminismen som kämpar för kärlek, accepterad kärlek i alla former.

För där Sverigedemokraterna anländer som mörka moln lyser Fi med sin tillvaro av rosa acceptans och hoppfullhet. Gudrun Schyman håller tal som ger gåshud om hur kärlek är det absolut viktigaste och allt större grupper vänder ryggen mot Jimmie Åkesson runt om i Sverige. Istället växer en värld där bakgrund, könsidentitet, sexuell läggning eller hudfärg inte spelar någon roll och där vårt samhälle formas utifrån jämlikhet, rättvisa och kärlek. Och jag är så glad att jag spenderar dagarna i en större stad där människor vågar säga emot, i en skola där lärare förespråkar åsikter som peppar och där originalitet uppmuntras. För äntligen finns det plats att komma bort och växa ifrån småstads-kulturen (som min fina klasskamrat Alice beskriver så oerhört bra på sin blogg. Hon beskriver något som så många behöver läsa och jag uppmuntrar er alla att klicka er vidare) och äntligen finns det plats att bilda egna åsikter.

I år får jag rösta och jag tänker rösta för kärlek.

tisdag 29 april 2014

superseaside.


Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt och ingenting går fortare än en säsong med Seaside.
På något sätt bestämde jag mig för att trotsa alla odds tidigt i höstas när det blev klart jag skulle fortsätta andra året på gymnasiet i Göteborg, och därmed pendla många timmar under det omryktade mördaråret, samtidigt som jag valde att återuppta teamåkningen. Jag förberedde mig för stress, utmattning, social utfrysning och panikplugg. Men nu, när säsongen har kommit till sitt slut, kan jag bara konstatera att Seaside inte har givit mig någonting annat än glädje.

För trots stressiga dagar som blev till sena kvällar, trots stressigt pluggande, trots värkande fötter och ömmande söndriga skridskor, trots trötta träningar och trots oändliga timmar på bussen; trots allting som sade åt mig att mitt liv inte skulle fungera - inte gå ihop - har fördelarna övervägt alla numera små och obetydliga nackdelar. Ishallen har gjort det förut och gjorde det igen; den skapade en familj av en grupp sen innan obekanta åkare med en och samma passion.

Och det är det allt handlar om. Jag borde insett i höstas att jag drogs tillbaka till teamåkningen av en anledning - det är mitt hem, min familj. Det finns inte någonstans jag känner mig tryggare, kan vara gladare eller mår bättre. Någonting innanför ishalls-väggarna som varit med mig under större delen av min uppväxt har blivit en del av mig och kommer alltid att vara, och därför har mördaråret som jag förberedde mig på glidit förbi snabbt och lätt - eftersom det var rätt. Jag hör hemma i ishallen, med världens bästa team, världens bästa tränare och världens bästa lagkamrater.

Är så otroligt tacksam över att jag valde att fortsätta tro på Seaside, så stolt över att jag åker med Seaside och så lycklig över att vara en del av Seaside.
Superseaside kommer gå så långt, jag bara vet det. 

fredag 11 april 2014

every aching wound will cauterize and bruise, in memory of what we used to call in love // last night I fell in love without you, the stars at night aren't as big and bright as you make them out to be

♫ Fell in love without you - Motion City Soundtrack
Sextio dagar. 
Mitt i den värsta vinterdeppen kom en räddning i form av en lägenhet i Göteborg. I underbara, levande, accepterande, magiska Göteborg. Inte min lägenhet, men min att låna. Min att rymma till, min att plugga i, min att skriva i, min att sova i. Några dagar i veckan kunde jag nu komma hem tio minuter efter att skolan slutade istället för en och en halv timme senare. Några dagar i veckan kunde jag sova en timme längre på morgonen, dricka kaffe i lugn och ro och ta en buss genom världens bästa stad tio minuter innan skolan började.

Visst var det fortfarande kallt, vinterdeppigt och ensamt ibland. Har aldrig förut ätit så mycket nudlar och köttbullar i hela mitt liv och åh vad det ska bli skönt att slippa släpa kläder fram och tillbaka. Men lägenheten blev min frizon, min plats att andas, min plats att återhämta mig. Efter jobbiga vintermånader behövde jag någonstans att samla energi, någonstans att bara vara jag och hitta lite glädje igen under det mörka täcket av depp.

Och nu efter sextio dagar i lägenheten är det dags att flytta ut. Dags att lämna snubbliga promenader uppför långa trappor, vin och godiskvällar, förfester med kortspel och tända ljus, utekvällar i stan utan att behöva oroa sig för att komma hem, promenader i slottskogen, kvällsutsikter över ett levande Göteborg.

Men nu vet jag. Nu vet jag att en vacker dag ska jag bo här, i Göteborg, i min egen lägenhet. Jag ska bo på riktigt på heltid och bestämma själv hur det ska se ut, vad jag ska göra och när jag ska komma hem. Jag ska äta annat än nudlar och bjuda på middagar och vinkvällar. Inte bara lägenheten men staden i sig blev min räddning i höstas - jag flydde till Göteborg för att komma över uppbrottet med USA och blev välkomnad med öppna armar. Jag var kär i Göteborg redan innan och efter sextio dagar i staden på heltid är jag förälskad. Här ska jag bo.



 

fredag 14 mars 2014

and when you ask me, do you believe in magic after all that we been through? I say yes, yes I do

♫ Magic - Coldplay
Om vinterdeppen och om att hitta tillbaka. 
Att tappa hoppet. 
Att tänka att nä, nu orkar jag inte. Att vara glad för att sedan bli förkrossad över småsaker. Att kylan och mörkret utanför tar över hela din varelse som för att tvinga ner dig i ett mörkt litet tomrum, en liten kavitet där det alltid kommer vara vinter och där solen inte existerar. Där den sociala förmågan krashar, då allt man har energi till är att försöka hålla igång sin egen person, att orka ta varje steg framåt. 
Och det som värker mest i hjärtat är att egentligen är det ingenting alls som är fel. Man trivs med livet som det är, men det omslutande mörkret får allting att verka meningslöst. Förutom små, små ljusgnistor som ishallar, festkvällar med glittriga drinkar och skratt-attacker i världens bästa skola, snubblar man runt i en mörk labyrint och försöker ta sig ur, försöker hitta ljuset. 

Personligen var det förändringarna, något jag aldrig har varit bra på att hantera. Relationer med vänner förändrades, omgivningen förändrades och jag förändrades, varje dag. Andras framtidsplaner involverade inte längre mig och därmed fick även jag prioritera om. Livet satte av i full fart mot en riktning jag inte var beredd på och jag hängde inte med, förstod inte. Vad ska man hålla fast vid? Vad är värt att kämpa för? Det som gör mig lycklig nu, kommer det göra mig lycklig om 6 månader? 

Som första räddning kom lägenheten. Frizonen jag skulle få låna några mörka kvällar i veckan för att plugga, ta det lugnt och vara ensam. Vara ensam för att kunna vara jag. Att kunna handla egen mat och strosa runt själv i världens bästa Göteborg och känna mig hemma helt ensam, var så otroligt viktigt. Att känna mig hemma utan att vara beroende av någon eller någonting. 

Sen kom våren och med våren kom glädjen, sakta med små steg. En återträff med två världsbra personer gav så mycket hopp, och fick mig att minnas. Att minnas den lyckliga, självständiga personen jag var i USA och komma ihåg strävan efter att bli den personen igen. Med våren kom också solglasögon, glada låtar på spotifylistan, ljusa mornar på bussen och promenader till bamba med öppna skinnjackor. Med våren kom en gnutta motivation till skolan tillbaka, ett "jag-kan-faktiskt-om-jag-vill". Ett ta-vara-på-de-som-bryr-sig-och-skit-i-resten och många andra peppande och motiverande citat. Med våren kom en ljusglimt, både bokstavligt och bildligt talat, om att allting kommer lösa sig, trots förändringar. 


Imorse sov jag hemma på Tjörn, hann inte dricka morgonkaffe och hade en jobbig engelskauppgift som första lektion klockan kvart över åtta. Idag tog jag med mig solglasögonen, men utan att kunna använda dem. Idag kom regnet igen. Idag drog våren sig tillbaka, som att den inte var riktigt redo än. Som för att ge oss ett smakprov på vad som komma skall, men också för att luras. Som för att dra för gardinerna i ett fönster där solen strålar in och säga "Nej, ljus får ni inte försen om några veckor". Men ljuset i mig, det stannar kvar. 
Idag fick jag bra betyg på en oförberedd engelskauppgift, jag fick en betygshöjning i grafisk kommunikation, jag städade hela lägenheten med glad musik pumpandes i högtalarna och ikväll ska jag dricka vin och äta godis med en bästa vän. Regnet smattrar mot rutan och livet fortsätter att skakande förändras, men jag står stabilt med båda fötterna på jorden. Framtiden är otäck, oviss och så många mer omställningar kommer att rubba min tillvaro, men just precis nu finns det ingenting att vara rädd för. 




tisdag 11 mars 2014

I count, going wasting my time, adding scars to my heart // So let's love fully, and let's love loud. Let's love now

♫ We Might Be Dead By Tomorrow - SOKO


Tillsammans med vårsolen blir jag lite gladare för varje dag och något som gjort mig extra glad är den här fina filmen, åh. Kärlek är det bästa som finns. 

Den här våren ska jag må bra, göra saker jag tycker om, lyssna på mitt hjärta, inte ta någon skit, umgås med människor som peppar, och andas. Ni då?

onsdag 5 mars 2014

Light that might give up the way. It's all that I'm asking for without her I'm lost, but my love dont' fade away // so watch the world tear us apart, a stoic mind and bleeding heart, you never see my bleeding heart

♫ Mumford and Sons - Reminder
Skrev en rörig text om helgen i Tyskland på min USA-blogg eftersom det är där de flesta utbytes-relaterade känslorna får hamna, så kika in där om ni vill läsa den! 
(--> www.elsamerican.blogspot.com





Något väldigt random och rätt roligt är att jag även fick berätta om karnevalen som pågick i Tyskland i P2 Klassisk Morgon imorse så om ni vill höra om det finns det här, börjar prata ungefär 6min i klippet! 



Annars så hänger jag i lägenheten och försöker ta hand om mig själv lite medan jag begravs i allt plugg. Väldigt skönt att bara vara jag några timmar varje dag, att slippa buss-flänget och att få sova några timmar längre några dagar i veckan. Hinner ej skriva så mycket som jag vill men återkommer så fort livet lugnar ner sig lite! kram på er! 










torsdag 27 februari 2014

When your dreams all fail, and the ones we hail // Don’t get too close, it’s dark inside, it’s where my demons hide

♫ Imagine Dragons - Demons 
Livet är en balansgång för tillfället.

Jag och en klasskompis pratade om den sjuka stressen man som ungdom upplever idag; om hur man en dag kan skratta och vara lycklig till att den andra hysteriskt storgråta i sin ensamhet endast på grund av press från alla håll och kanter. Hur en dålig träning, ett dåligt betyg, en dålig relation eller endast en dålig dag kan kännas som ett hopplöst förtvivlande svart hål som gör det lite svårare att andas. Något som får en att tvivla på hela sin existens, på sin förmåga och som får en att vilja krypa ihop till en liten, liten fläck i universum och bara försvinna. Till att man nästa dag skrattar, ler och känner sig lite lättare om hjärtat.

Och det är bara att åka med, det är inte mycket annat vi kan göra. Självklart får vi försöka hålla fast vid de saker som gör oss lyckliga, de som lättar på tyngden av press som hänger från bröstkorgen. Men det kommer ändå alltid brista till slut och när det händer kan vi inte stoppa det. Vi får bara ramla ner, bryta ihop och vänta tills lugnet kommer och lyfter upp oss igen, räddar oss igen.

Läste någonstans att 70% av dagens ungdomar lider av stress och prestations- depression. Samhället trycker på oss från alla håll och kanter och vi måste vara starkare än någonsin för att behålla hoppet om att vi kommer klara oss i framtiden. Så skickar alla sorters styrkekramar till alla där ute som bryter ihop med jämna mellanrum; vi klarar detta. vi andas, vi blundar och sen börjar vi om. samlar kraft.


Men mycket bra har hänt på senaste. Jag har fått låna en lägenhet av en vän för två månader och bor därför halvtid i min favoritstad, vilket är underbart. Lever på snabbnudlar och tinade köttbullar, har mer tid att plugga och får ännu mer tid att hänga i bästa Göteborg.
Team Seaside har tävlat ett antal gånger och åh, det går så bra för oss. Mitt hjärta värker av stolhet varenda gång jag verkligen tänker på vad vi har åstadkommit; att komma ifrån ingenting till - det vi vann förra helgen - ett SM-brons. Trots ömma fötter och knakande knän är jag så lycklig att jag har konståkningen i mitt ostabila liv, det är min trygghets-zon och utan den hade jag ramlat isär.


Och det absolut bästa av allt är det som händer i helgen. För nu är det sen torsdagkväll och imorgon tar jag flyget till Tyskland för att återförenas med två av mina absoluta bästa vänner, Joost och Christine. Jag har inte kramat dem på snart nio månader och imorgon kommer jag få träffa dem igen. Senast vi sågs hetsgrät jag floder och jag hade ingen aning om när jag skulle se dem igen, och nu helt plötsligt får jag träffa dem imorgon och spendera en hel helg med dem. Och det ger så mycket hopp till livet, att vi mot alla odds lyckas träffas igen så snart är så peppande och jag blir helt varm om lillhjärtat när jag tänker att allt faktiskt är möjligt, bara man kämpar och vill tillräckligt mycket. Och hopp är något vi inte kan få nog av så den här känslan ska jag spara länge, länge. Just nu är jag bara lycklig. 

måndag 10 februari 2014

för när alla försvinner kommer du att finnas kvar.

Februari.
Studenten närmar sig med stormsteg och framtidsplanerna bubblar. Innan är det bal, studentresor och ett sista firande tillsammans innan alla splittras och väljer olika vägar. Flytta, plugga, resa, jobba. Möjligheterna är oändliga.
Men inte för mig.

Utbytesåret är det absolut bästa jag har gjort i hela mitt liv, och jag ångrar ingenting. Tack vare utbytesåret vet jag vem jag är, vad jag vill göra, och tog steget att byta skola vilket är något jag tackar mig själv för varje dag. Men det har ju gjort att jag har hamnat ett år efter mina vänner, och därmed blivit ett awkward middle-child. För nu köper alla balklänningar, får sina studentmössor, planerar och beställer studentresor och jag är inte inkluderad. För jag är inte där än. Jag har ett år kvar, och så är det. Så nu när flera av mina närmsta vänner planerar att lämna Tjörn och ta större steg ut inser jag vad som komma skall - utmaningen. Utmaningen att försöka hålla kontakten med vänner som kommer spridas ut överallt med olika yrken, utbildningar och nya vänner. Och under tiden är jag kvar. Jag är kvar och jag är livrädd. Jag vet inte vilka av mina vänner jag kommer prata med om ett år och det skrämmer livet ur mig.

Men det finns en person vars vänskap jag inte oroar mig för. Hennes studentmössa har också kommit, hon planerar också en stor framtid och hon ska också på studentresor och baler utan mig; men hon kommer ändå alltid finnas kvar. Hur långt borta hon eller jag är, så finns vår vänskap alltid kvar. Hon heter Julia Bohlin, jag lärde känna henne när jag var fjorton och idag fyller hon hela nitton år.

 

Bästa vän. Det känns som att desto längre tiden går, desto starkare blir vår vänskap. Jag vet att du kommer gå hur långt som helst och jag tvivlar inte en sekund på att du skulle kunna flytta tvärs över jordklotet för någon grym utbildning, för en fantastisk volontär-resa eller något supercoolt tecknarjobb, för så amazing är du. Men vart du än är, vad du än gör och hur länge du än blir borta så är jag fortfarande säker på att vi kommer sitta och dricka vin på någon restaurang i New York eller Paris när vi är 25 eller 55 och prata om livet. Det vi gör bäst.

Nu ska jag inte babbla på för då blir det alldeles för blödigt antagligen nästan lite stalker-läskigt men GRATTIS världens bästa vän, åh vad jag tycker om dig! Hejja dig du är bäst jag älskar dig