för nostalgi

fredagen den 11:e april 2014

every aching wound will cauterize and bruise, in memory of what we used to call in love // last night I fell in love without you, the stars at night aren't as big and bright as you make them out to be

♫ Fell in love without you - Motion City Soundtrack
Sextio dagar. 
Mitt i den värsta vinterdeppen kom en räddning i form av en lägenhet i Göteborg. I underbara, levande, accepterande, magiska Göteborg. Inte min lägenhet, men min att låna. Min att rymma till, min att plugga i, min att skriva i, min att sova i. Några dagar i veckan kunde jag nu komma hem tio minuter efter att skolan slutade istället för en och en halv timme senare. Några dagar i veckan kunde jag sova en timme längre på morgonen, dricka kaffe i lugn och ro och ta en buss genom världens bästa stad tio minuter innan skolan började.

Visst var det fortfarande kallt, vinterdeppigt och ensamt ibland. Har aldrig förut ätit så mycket nudlar och köttbullar i hela mitt liv och åh vad det ska bli skönt att slippa släpa kläder fram och tillbaka. Men lägenheten blev min frizon, min plats att andas, min plats att återhämta mig. Efter jobbiga vintermånader behövde jag någonstans att samla energi, någonstans att bara vara jag och hitta lite glädje igen under det mörka täcket av depp.

Och nu efter sextio dagar i lägenheten är det dags att flytta ut. Dags att lämna snubbliga promenader uppför långa trappor, vin och godiskvällar, förfester med kortspel och tända ljus, utekvällar i stan utan att behöva oroa sig för att komma hem, promenader i slottskogen, kvällsutsikter över ett levande Göteborg.

Men nu vet jag. Nu vet jag att en vacker dag ska jag bo här, i Göteborg, i min egen lägenhet. Jag ska bo på riktigt på heltid och bestämma själv hur det ska se ut, vad jag ska göra och när jag ska komma hem. Jag ska äta annat än nudlar och bjuda på middagar och vinkvällar. Inte bara lägenheten men staden i sig blev min räddning i höstas - jag flydde till Göteborg för att komma över uppbrottet med USA och blev välkomnad med öppna armar. Jag var kär i Göteborg redan innan och efter sextio dagar i staden på heltid är jag förälskad. Här ska jag bo.



 

fredagen den 14:e mars 2014

and when you ask me, do you believe in magic after all that we been through? I say yes, yes I do

♫ Magic - Coldplay
Om vinterdeppen och om att hitta tillbaka. 
Att tappa hoppet. 
Att tänka att nä, nu orkar jag inte. Att vara glad för att sedan bli förkrossad över småsaker. Att kylan och mörkret utanför tar över hela din varelse som för att tvinga ner dig i ett mörkt litet tomrum, en liten kavitet där det alltid kommer vara vinter och där solen inte existerar. Där den sociala förmågan krashar, då allt man har energi till är att försöka hålla igång sin egen person, att orka ta varje steg framåt. 
Och det som värker mest i hjärtat är att egentligen är det ingenting alls som är fel. Man trivs med livet som det är, men det omslutande mörkret får allting att verka meningslöst. Förutom små, små ljusgnistor som ishallar, festkvällar med glittriga drinkar och skratt-attacker i världens bästa skola, snubblar man runt i en mörk labyrint och försöker ta sig ur, försöker hitta ljuset. 

Personligen var det förändringarna, något jag aldrig har varit bra på att hantera. Relationer med vänner förändrades, omgivningen förändrades och jag förändrades, varje dag. Andras framtidsplaner involverade inte längre mig och därmed fick även jag prioritera om. Livet satte av i full fart mot en riktning jag inte var beredd på och jag hängde inte med, förstod inte. Vad ska man hålla fast vid? Vad är värt att kämpa för? Det som gör mig lycklig nu, kommer det göra mig lycklig om 6 månader? 

Som första räddning kom lägenheten. Frizonen jag skulle få låna några mörka kvällar i veckan för att plugga, ta det lugnt och vara ensam. Vara ensam för att kunna vara jag. Att kunna handla egen mat och strosa runt själv i världens bästa Göteborg och känna mig hemma helt ensam, var så otroligt viktigt. Att känna mig hemma utan att vara beroende av någon eller någonting. 

Sen kom våren och med våren kom glädjen, sakta med små steg. En återträff med två världsbra personer gav så mycket hopp, och fick mig att minnas. Att minnas den lyckliga, självständiga personen jag var i USA och komma ihåg strävan efter att bli den personen igen. Med våren kom också solglasögon, glada låtar på spotifylistan, ljusa mornar på bussen och promenader till bamba med öppna skinnjackor. Med våren kom en gnutta motivation till skolan tillbaka, ett "jag-kan-faktiskt-om-jag-vill". Ett ta-vara-på-de-som-bryr-sig-och-skit-i-resten och många andra peppande och motiverande citat. Med våren kom en ljusglimt, både bokstavligt och bildligt talat, om att allting kommer lösa sig, trots förändringar. 


Imorse sov jag hemma på Tjörn, hann inte dricka morgonkaffe och hade en jobbig engelskauppgift som första lektion klockan kvart över åtta. Idag tog jag med mig solglasögonen, men utan att kunna använda dem. Idag kom regnet igen. Idag drog våren sig tillbaka, som att den inte var riktigt redo än. Som för att ge oss ett smakprov på vad som komma skall, men också för att luras. Som för att dra för gardinerna i ett fönster där solen strålar in och säga "Nej, ljus får ni inte försen om några veckor". Men ljuset i mig, det stannar kvar. 
Idag fick jag bra betyg på en oförberedd engelskauppgift, jag fick en betygshöjning i grafisk kommunikation, jag städade hela lägenheten med glad musik pumpandes i högtalarna och ikväll ska jag dricka vin och äta godis med en bästa vän. Regnet smattrar mot rutan och livet fortsätter att skakande förändras, men jag står stabilt med båda fötterna på jorden. Framtiden är otäck, oviss och så många mer omställningar kommer att rubba min tillvaro, men just precis nu finns det ingenting att vara rädd för. 




tisdagen den 11:e mars 2014

I count, going wasting my time, adding scars to my heart // So let's love fully, and let's love loud. Let's love now

♫ We Might Be Dead By Tomorrow - SOKO


Tillsammans med vårsolen blir jag lite gladare för varje dag och något som gjort mig extra glad är den här fina filmen, åh. Kärlek är det bästa som finns. 

Den här våren ska jag må bra, göra saker jag tycker om, lyssna på mitt hjärta, inte ta någon skit, umgås med människor som peppar, och andas. Ni då?

onsdagen den 5:e mars 2014

Light that might give up the way. It's all that I'm asking for without her I'm lost, but my love dont' fade away // so watch the world tear us apart, a stoic mind and bleeding heart, you never see my bleeding heart

♫ Mumford and Sons - Reminder
Skrev en rörig text om helgen i Tyskland på min USA-blogg eftersom det är där de flesta utbytes-relaterade känslorna får hamna, så kika in där om ni vill läsa den! 
(--> www.elsamerican.blogspot.com





Något väldigt random och rätt roligt är att jag även fick berätta om karnevalen som pågick i Tyskland i P2 Klassisk Morgon imorse så om ni vill höra om det finns det här, börjar prata ungefär 6min i klippet! 



Annars så hänger jag i lägenheten och försöker ta hand om mig själv lite medan jag begravs i allt plugg. Väldigt skönt att bara vara jag några timmar varje dag, att slippa buss-flänget och att få sova några timmar längre några dagar i veckan. Hinner ej skriva så mycket som jag vill men återkommer så fort livet lugnar ner sig lite! kram på er! 










torsdagen den 27:e februari 2014

When your dreams all fail, and the ones we hail // Don’t get too close, it’s dark inside, it’s where my demons hide

♫ Imagine Dragons - Demons 
Livet är en balansgång för tillfället.

Jag och en klasskompis pratade om den sjuka stressen man som ungdom upplever idag; om hur man en dag kan skratta och vara lycklig till att den andra hysteriskt storgråta i sin ensamhet endast på grund av press från alla håll och kanter. Hur en dålig träning, ett dåligt betyg, en dålig relation eller endast en dålig dag kan kännas som ett hopplöst förtvivlande svart hål som gör det lite svårare att andas. Något som får en att tvivla på hela sin existens, på sin förmåga och som får en att vilja krypa ihop till en liten, liten fläck i universum och bara försvinna. Till att man nästa dag skrattar, ler och känner sig lite lättare om hjärtat.

Och det är bara att åka med, det är inte mycket annat vi kan göra. Självklart får vi försöka hålla fast vid de saker som gör oss lyckliga, de som lättar på tyngden av press som hänger från bröstkorgen. Men det kommer ändå alltid brista till slut och när det händer kan vi inte stoppa det. Vi får bara ramla ner, bryta ihop och vänta tills lugnet kommer och lyfter upp oss igen, räddar oss igen.

Läste någonstans att 70% av dagens ungdomar lider av stress och prestations- depression. Samhället trycker på oss från alla håll och kanter och vi måste vara starkare än någonsin för att behålla hoppet om att vi kommer klara oss i framtiden. Så skickar alla sorters styrkekramar till alla där ute som bryter ihop med jämna mellanrum; vi klarar detta. vi andas, vi blundar och sen börjar vi om. samlar kraft.


Men mycket bra har hänt på senaste. Jag har fått låna en lägenhet av en vän för två månader och bor därför halvtid i min favoritstad, vilket är underbart. Lever på snabbnudlar och tinade köttbullar, har mer tid att plugga och får ännu mer tid att hänga i bästa Göteborg.
Team Seaside har tävlat ett antal gånger och åh, det går så bra för oss. Mitt hjärta värker av stolhet varenda gång jag verkligen tänker på vad vi har åstadkommit; att komma ifrån ingenting till - det vi vann förra helgen - ett SM-brons. Trots ömma fötter och knakande knän är jag så lycklig att jag har konståkningen i mitt ostabila liv, det är min trygghets-zon och utan den hade jag ramlat isär.


Och det absolut bästa av allt är det som händer i helgen. För nu är det sen torsdagkväll och imorgon tar jag flyget till Tyskland för att återförenas med två av mina absoluta bästa vänner, Joost och Christine. Jag har inte kramat dem på snart nio månader och imorgon kommer jag få träffa dem igen. Senast vi sågs hetsgrät jag floder och jag hade ingen aning om när jag skulle se dem igen, och nu helt plötsligt får jag träffa dem imorgon och spendera en hel helg med dem. Och det ger så mycket hopp till livet, att vi mot alla odds lyckas träffas igen så snart är så peppande och jag blir helt varm om lillhjärtat när jag tänker att allt faktiskt är möjligt, bara man kämpar och vill tillräckligt mycket. Och hopp är något vi inte kan få nog av så den här känslan ska jag spara länge, länge. Just nu är jag bara lycklig. 

måndagen den 10:e februari 2014

för när alla försvinner kommer du att finnas kvar.

Februari.
Studenten närmar sig med stormsteg och framtidsplanerna bubblar. Innan är det bal, studentresor och ett sista firande tillsammans innan alla splittras och väljer olika vägar. Flytta, plugga, resa, jobba. Möjligheterna är oändliga.
Men inte för mig.

Utbytesåret är det absolut bästa jag har gjort i hela mitt liv, och jag ångrar ingenting. Tack vare utbytesåret vet jag vem jag är, vad jag vill göra, och tog steget att byta skola vilket är något jag tackar mig själv för varje dag. Men det har ju gjort att jag har hamnat ett år efter mina vänner, och därmed blivit ett awkward middle-child. För nu köper alla balklänningar, får sina studentmössor, planerar och beställer studentresor och jag är inte inkluderad. För jag är inte där än. Jag har ett år kvar, och så är det. Så nu när flera av mina närmsta vänner planerar att lämna Tjörn och ta större steg ut inser jag vad som komma skall - utmaningen. Utmaningen att försöka hålla kontakten med vänner som kommer spridas ut överallt med olika yrken, utbildningar och nya vänner. Och under tiden är jag kvar. Jag är kvar och jag är livrädd. Jag vet inte vilka av mina vänner jag kommer prata med om ett år och det skrämmer livet ur mig.

Men det finns en person vars vänskap jag inte oroar mig för. Hennes studentmössa har också kommit, hon planerar också en stor framtid och hon ska också på studentresor och baler utan mig; men hon kommer ändå alltid finnas kvar. Hur långt borta hon eller jag är, så finns vår vänskap alltid kvar. Hon heter Julia Bohlin, jag lärde känna henne när jag var fjorton och idag fyller hon hela nitton år.

 

Bästa vän. Det känns som att desto längre tiden går, desto starkare blir vår vänskap. Jag vet att du kommer gå hur långt som helst och jag tvivlar inte en sekund på att du skulle kunna flytta tvärs över jordklotet för någon grym utbildning, för en fantastisk volontär-resa eller något supercoolt tecknarjobb, för så amazing är du. Men vart du än är, vad du än gör och hur länge du än blir borta så är jag fortfarande säker på att vi kommer sitta och dricka vin på någon restaurang i New York eller Paris när vi är 25 eller 55 och prata om livet. Det vi gör bäst.

Nu ska jag inte babbla på för då blir det alldeles för blödigt antagligen nästan lite stalker-läskigt men GRATTIS världens bästa vän, åh vad jag tycker om dig! Hejja dig du är bäst jag älskar dig

måndagen den 27:e januari 2014

Living in ruins of the palace within my dreams, and you know, we're on each other's team

♫ Lorde - Team 
Idag är det måndag och jag har varit så fruktansvärt trött. Har väldigt svårt för att tackla måndagar, och så fort jag kom hem från skolan idag kröp jag ner under täcket och tänker stanna här och samla energi tills det blir ishallsdags ikväll. Så jag tänkte att vi kör på lite måndagspepp så vi orkar med den här veckan också; fint, roligt, tänkvärt, viktigt och intressant. Hejja måndag tjoho!









http://www.tempelman.se/2014/01/nyt%C3%A4nk-i-modeindustrin.html



































torsdagen den 23:e januari 2014

There is a light to this darkness if only we fight against them telling us who we should be // I REFUSE TO HAVE YOU BREAK ME, when you know you ain't getting any younger

♫Seinabo Sey - Younger 
Angående SVT Debatt, Feminism, 16januari
( Linn Olsson, jag tänker inte skicka en inbjudning till ett sluta-raka-oss-event. Hur du friserar dina armhålor är helt upp till dig. Vilket faktiskt är precis vad feminism handlar om. Det är upp till oss, och ingen annan. )

Åh nej” tänker ni nu. ”Usch vad jobbigt med ännu en tonårstjej som klagar på tillvaron och kallar sig feminist, eller vad det nu heter” 
Och ja, usch vad jobbiga vi har blivit, vi feminister. Vi har ställt till med en himla massa besvär och tjafs. Ett nytt ord har vi till och med skapat, ett tredje kön. Vilka tror vi att vi är? Vilket uppror. Gudrun Schyman sa det själv; feminismen har aldrig tidigare utvecklats med en sådan fart eller haft ett sådant stort intresse. Usch vad jobbigt. 

Eller? 

För mig är det numera svårt och se utifrån er synvinkel. Vi verkar ju nästan vara lite läskiga, vi feminister. Många tjejer vågar inte kalla sig feminist och många killar är rädda att vi är arga på dem. Tjejer som utstrålar girlpower och killar som är ”jämställdister”. Är ni rädda att vi ska komma springande med håret fladdrande under våra armar och rabies-dregglet i högsta hugg? Ni backar, skyggar undan. ”Nä, jag är inte så insatt, jag vet inte riktigt vad det är, så feminist skulle jag väl inte kalla mig” eller ”Självklart ska vi ha jämställdhet men nu håller det på att gå lite för långt”. ”Sverige är redan världens mest jämställda land, så varför klagar ni?

Jo, personligen kan väl säga att jag har det väldigt bra i Sverige. Jag är vit, jag är straight och har blont, långt hår och blå ögon. Jag har dock inte börjat på någon arbetsplats där jag kunnat jämföra min lön med en manlig kollegas, men jag har haft turen att födas till en person som passar in i den svenska tjej-normen. Så länge jag inte försöker bli modell eller passa in i modebutikernas olika kategorier klarar jag mig rätt fint. Grattis Elsa! Strunt samma att du är van vid att du objektifieras tack vare din bh-storlek varje utekväll, det är sådant man får ta när man är tjej. Strunt samma att du fortfarande tycker att det är obehagligt att gå själv ute på kvällarna; köp en pepparspray för det får du hantera när du är tjej. För visst kan jag klaga på hur läskigt det faktiskt är att vara tjej i Sverige, speciellt nu när det känns som att våldtäkterna bara ökar medan domen mot dem minskar, men då tänker jag på alla andra. Jag tänker på kvinnor i Somalia som blir könsstympade innan de kan prata, jag tänker på kvinnor i slummen i Bombay som inte får vistas utanför sitt hus utan en mans sällskap, jag tänker på tjejer och killar som kommer ut som homosexuella vars föräldrar kastar ut dem ur huset och jag tänker på Malala Yousafzai och hennes vänner som blev skjutna i Pakistan för att de stod upp för sin rätt till utbildning. Och trots att jag är trött på att få kommentarer om mina bröst, trots att jag är rädd om kvällarna så är det inte för min skull jag konstant tänker och funderar på hur vi ska få fler att agera inom feminism. Det är för dem. 


Jag är ingen aggressiv person, det har jag aldrig varit. När jag var liten skrattade jag mest hela tiden, när jag inte åt eller sov. Har inte förändrats särskilt mycket då jag fortfarande tycker det är jobbigt att lägga energi på konflikter och negativa aspekter, och jag äter fortfarande mest hela tiden. När jag inte sover. Jag vill ha glädje, skratt och kärlek. Så jag är inte den som debatterar och bråkar mest av alla feminister. Jag önskar att jag bråkade lite mer, jag önskar att jag visste tillräckligt mycket att jag kunde debattera om det på ett vettigt sätt. Och jag jobbar på det, för något jag har märkt sedan jag upptäckte feminismen är att när man väl är där går det inte att gå tillbaka. Nu ser jag allt. Jag ser diskrimineringen i klassrummen, jag ser sexismen i TV-reklamerna och jag har åsikter. Jag läser artiklar, jag läser tweets och jag läser bloggar. Jag intresserar mig, jag förmedlar och jag imponeras av alla så jävla balla feminster jag har stött på i alla olika facebookgrupper jag har hittat. Så cool vill jag med vara, tänker jag. Så ja, jag är arg på samhället och hur det har utformat oss, men jag är inte arg generellt. Jag är fortfarande jag som skrattar exakt lika mycket som innan, som tycker om exakt samma vänner och samma TV-serier och samma filmer. Jag är jag och jag är trött på att feminismen har fått en stämpel av ilska över sig när den borde ha en aura av hopp. 

Och jag tror att det är det som är största problemet, imagen som har skapats av att vara feminist. Jag blev så glad när jag såg att det skulle diskuteras i debatt. GRYMT tänkte jag, äntligen ett vettigt och viktigt ämne! Fem minuter senare sitter alla och pratar i munnen på varandra för att bestämma vilken sorts feminist man ska vara; vad man ska rösta, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och hur man ska agera för att få vara "rätt" sorts feminist. Det är väl inte konstigt att det skrämmer bort unga tjejer när de tror att man måste ändra sig själv för att bli feminist? 

För att vara feminist räcker det att ha feministiska åsikter och vilja förbättra, punkt slut. Det ska inte finnas några regler eller krav man måste uppfylla för att få vara feminist; vi behöver alla vi kan hitta och det är viljan som räknas. Att vilja förbättra. Skrik, bråka och demonstrera hur mycket du vill eller hur lite du vill. Dela artiklar på facebook, läs och tänk om du inte känner dig manad till mer just nu - det är en början.  
Vill du att tjejer och killar ska ha samma rättigheter? GRATTIS du är feminist.
Vill du att det inte ska vara någon tvekan om att våldtäktsmän förtjänar straff? GRATTIS du är feminist.
Vill du, som tjej eller vilken minoritet som helst, kunna känna dig säker och trygg i dagens samhälle utifrån alla aspekter? GRATTIS du är feminist. Börja nu jobba utifrån det med att googla, läs bloggar, leta upp grupper och samla så mycket fakta som du kan. Det är inte rabies, det är inte farligt, det är kunskap.

Livet är så jävla viktigt och vi måste ta vara på det, för oss och för framtida generationer. Ta hand om varandra, lev för något som ni tycker är viktigt, gör skillnad. 
Stora, håriga dreggelkramar från feminist-elsa. Kom och kramas du med, vi är inte farliga. 
(bilderna har ingenting att göra med texten)




söndagen den 12:e januari 2014

Bombay.


För det är kontrasten. Från att ha staplat runt på små leriga, skräpiga stigar i mellan hus byggda av kartonger och plastskynken där familjer på fem eller fler delar på max tio kvadratmeter, där två timmars tillgång till smutsigt vatten per dag är en lyx och där en dagslön efter tolv timmars arbete i fruktansvärda arbetsmiljöer inte behöver vara mer än tjugo kronor. Att efter ha strosat runt i ett samhälle där flera tusen människor delar på en toalett som sällan rengörs, för att sedan hoppa i en bil med AC där privatchauffören kör igenom de smutsiga gatorna till en annan värld där jag ligger på en bred solstol med vita kuddar framför en gigantisk pool med klart vatten där personal går runt i vita, rena uniformer och inte bara håller området skinande rent utan också serverar oss besökare allt vi behöver enligt behov. Personal som mycket väl kan ha suttit på ett rostigt tåg samma morgon för att ta sig från en slum inte olik den vi tidigare besökt till sitt arbete som är här, bland vita kuddar och enorma pooler. 

I solstolen bredvid mig ligger en tjej i min ålder med en Macbook bredvid sig under en handduk och tittar på serier och hennes mamma bläddrar på sin iPad. Tack vare de konstgjorda vattenfallen som forsar längst stenmurarna hörs inte längre tutande bilar, trafikkaos eller ropade försäljare. Allt som hörs är lugnt, rinnande vatten. Tack vare de planterade palmerna och hotell-byggnaden i vackra sten- och glasväggar ser vi inte resten av staden, vi ser inte de smutsiga gatorna och vi ser inte slummen som ligger vägg i vägg - vi avskärmas från en annan värld.

Min hjärna går på högvarv. Hela staden är uppdelad i olika sorters sätt att leva, olika sorters liv. Jag tänker på något min mamma filosoferade över; hur kommer det sig att vi har pengar att resa till och från olika länder för att uppleva saker när det bor människor längst med trottoarer och får kämpa för att ha råd till mat? Varför har dom fötts in i det livet och vi fötts in i vårt? Är det ödet, slumpen eller karma från ett tidigare liv? 
Jag tänker på flickan som inte kan ha varit mycket äldre än mig som gick runt med sin lilla, utmattade spädbarnsdotter i trafiken och knackade på bilrutor för att tigga pengar. Jag tänker på hur vi tittar bort, hur vi inte vill möta hennes blick och hur vi sitter där i vår stora, rena bil skyddade från omvärlden. Jag tänker på alla tjejer i min ålder, som har drömmar precis som jag, men som aldrig fått en chans att gå i skolan. Och så tänker jag på internationella familjer som bor här med ungdomar i min ålder som lever ett annat liv med stora lägenheter, alkohol, balkonger med utsikt över staden där de röker och pratar på bred amerikanska för att sedan låta sina privatchaufförer köra dem till någon klubb där de har beställt ett VIP-bord för att avskärma sig från resten, där deras chaufförer bildar en ring runt bordet som livvakter och de beställer in fina drinkar hela kvällen. Hur de bor i ett helt annat Bombay än flickan som knackade på vår bilruta. Hur de tekniskt sätt inte är så olika de indiska tonåringarna som kanske går runt och tigger på gatan eller bor i slummen utan att ha fått utbilda sig, och ändå lever i en värld så långt ifrån deras. Samma stad med så många olika världar.

Jag tänker på de indiska små barnen. De som fortfarande inte drabbats av vetskapen hur livet är, de som fortfarande inte har fördomar om olika hudfärger eller bakgrunder. De som skiner upp, vinkar och skrattar åt oss när vi går förbi. De som ställer sig och poserar för min kamera med bara lycka i ögonen för att de enda de vet är att vi ser lite annorlunda ut och är lite spännande. De har ännu ingen vetskap om att det finns så mycket mer än livet de nyss har påbörjat. 

Och jag tänker på de äldre som fortfarande inte vet, de som fortfarande inte har varit utanför sin slum eftersom de inte behöver det. De har allt de behöver inom deras samhälle och de har ingenting annat att jämföra med. De är lyckliga inom sina trygga gränser trots att de kanske aldrig har åkt flygplan, trots att de kanske aldrig har sovit i en stor, ren säng, trots att de kanske aldrig har skruvat på en varmvattenskran; de är lyckliga trots att de är utan allt de materiella vi dagligen njuter av eftersom livet de lever är det enda som existerar i deras värld. Livet som vi tycker är helt ofattbart men som de inte vill lämna på grund av deras samhörighet. 





Alla ska ha rätt till sina drömmar och alla ska ha möjlighet att uppnå dem. Någonting måste jag göra. Jag ska göra någonting för de små pojkarna som skrattade och poserade glatt framför kameran, för tonårskillarna som skvätte vatten inne på det gigantiska tvätteriet, för mammorna i slummen som log och höll sina barn i handen och för de äldre männen som arbetar dag ut och dag in i farliga gaser, mörka omgivningar och obekväma ställningar. Jag ska göra någonting för den lilla flickan som log mot min kamera, men som en minut senare drog mig i tröjan med stora oroliga ögon när vi skulle gå och sa ”please come back”
Jag ska göra det jag kan för henne och alla andra, för vi som kan måste göra det vi kan. Det är vår skyldighet.