för nostalgi

torsdag 5 januari 2017

The year

One year.

One year of insane adventures, spectacular places, inspiring, amazing people, weird jobs, awesome jobs, shitty apartments and wonderful places to call home.

I remember how we left Sweden with our backpacks, a one-way ticket to Bangkok and the intention to be away for 4-5 months. We waived goodbye to friends and family, said ”we’ll see you this summer” and left without looking back. 4-5 months turned into a year and here I am, 365 days later and still not ready to go back home.

Home is questionable now. I know where the house I grew up in is, I know where my family and the friends I grew up with are, but my concept of home has changed. When I spent christmas in India I wasn’t homesick for Sweden; I was homesick for Melbourne. I do not want to go back to my job in Sweden, but I miss the job and the people I worked with in Port Douglas. A year creates perspective - a home can exist anywhere in the world.

At the same time, I am aware that this life is not real. It is not unreal, but rather an escape from the life I know is waiting for me back in Sweden. The life where I again will start over fresh, with university, studies, new people and knowledge. I know it will be fine, and a small part of me is excited, excited for that part of my life. But I am still scared to burst the bubble I am currently living in. Because life do feel easier when you live like this; constantly on the run for adventures and without a worry in the world.

I look back at the year that has gone by and I get overwhelmed with everything that I have done. The places I have been, the people I have met. It is a cliché to say that traveling changes you, but it is a lie to say that it doesn’t. In ways that might not be noticeable, you change. You grow. You learn. You become stronger, your skin gets thicker and your views widen. Every challenge you face will teach you something and keep you grounded.

For every place I go to, I add another one on my list. It is impossible for me to feel done or finished. There is simply to many places I want to see, to many things I want to experience. Traveling does that to you, it is like an addiction. It gets harder to settle when you are aware of what is out there. Mostly, however, it is the escape from reality that keeps me going. I think a small part of me always will long for the run and for the freedom. Luckily, it is never more than a one-way ticket and a backpack away.

lördag 24 december 2016

Something about India

Honking, constantly. With every little turn, brake, increase in speed or overtake, there is a honk. Cars, buses, rickshas and motorbikes together produce what sounds like an almost rehearsed noise. It is never quiet. 

We reach our car with air-condition and somewhat soundproof windows where we can hide and simply spectate the beautiful chaos going on outside. It might be crazy, tiring and lot to take in for four swedes on a christmas holiday, but it is beautiful. It is only in India where the people, traffic and atmosphere is all over the place and in complete control at the same time. Because where we stumble around, twitch at every honk and jump with every vehicle passing by, the locals just follow like a choreographed dance. Never one step wrong. 

I am watching the spectacle out on the street through the car window when there is a knock. A woman, carrying her baby, is tapping on the front door and holds out her hand. The baby is only a couple of months, maybe younger. My brother who is in the front seat, my mom who is in the far back and myself in the middle, all try to look away. It is like a reflex when traveling through places like these; do not give in to all of the people on the streets asking you for money. 

Only a few seconds go by before our driver, Sono, starts digging through his pockets, reaches a colourful bill of rupees, rolls down the window and hands it to the woman. She gives him a thankful nod, he nods back, and she walks away. Pure embarrassment fills the air in the car and my brother looks back at my mom and I. The money Sono gave away was probably worth more to him than it would have been to us. Sono, who lives across the street from our hotel, who sleeps in the car while we are going on trips, with a wife who is studying to become a nurse. 

There is something about India and the people who live here. It is hard to directly pinpoint what it is; it is a secret bond or a connection between them. I felt it two years ago during the few days we spent in Mumbai, and now it is here again.  

Of all the places I have been to, I have never felt more like an outsider, spectator, simply an observer of the people here and the lives they live. In Mumbai it was the contrasts that confused me; how we got stuck somewhere between the ridiculous wealth and the heartbreaking poverty. I could not grasp how some people could have so much when some had so little, how someone lived in a fifty stories high skyscraper when their neighbour live in a cardboard-box. 

Here, in Kerala, it is different. We are in the southern part of India and reading skills are around 90%, child mortality is the lowest in the country and the life standards are in general better. There are naturally still different ways of living, but the gaps are not as noticeable. No, the greatest gap is between us and them. 

The people are proud. Not in an unfriendly way, quite the opposite. They smile when our eyes meet, a smile that quietly tells us that they know something that we do not. They share something we can not be a part of. It is similar to the pride the people of the slums in Mumbai told us about; pride of their community and what worked for and built together. Pride that ties the over a billion people who live in India together, pride that protects them and again creates the clear division between us and them.

However, what I remember most from walking through the slums of Mumbai is the happiness. The kids playing in the mud outside of their very small houses, the parents smiling and talking next to them. The same way the kids are playing on the streets outside of our hotel, with their mothers cooking and their fathers coming to play with them. Simple, pure happiness. I think that is the most important thing I will take with me from this christmas; they do not need much to be happy. We should not need much to be happy.





söndag 31 maj 2015

Ingenting stoppar oss nu.

På fredag tar jag studenten, och även om jag kommer sakna min underbara skola, mina fantastiska lärare och mina goa klasskompisar så ska det blir så fruktansvärt skönt. För trots att jag är stolt över majoriteten av mina betyg och känner att jag verkligen har kämpat som en tok, speciellt dessa två senaste åren, så ska det blir så skönt att slippa bli definierad av något egentligen så litet som en betygsbokstav. Världen är så stor och vi är så mycket mer än våra meritvärden, och nu efter studenten är det vår tur att glömma allt som har med nyanserade begrepp eller medelmåtta att göra för ett tag.

Skrev en krönika om detta som blev publicerad på devote i fredags, läs den här. 

Kram!

lördag 18 april 2015

Superseaside.

Efter att officiellt ha avslutat min teamåknings-karriär kan jag inget annat än att vara oerhört tacksam för all den glädje teamåkningen och speciellt Seaside har givit mig. Alla gånger isen har räddat dåliga dagar, alla gånger glädjetårarna har runnit efter underbara tävlingsåk och alla skratt med världens finaste gäng. Sömnbrist, skavsår och ömma knän blir obetydligt jämfört med all den lycka jag har fått från den här sporten genom åren. Jag har vuxit upp med konståkningen och den kommer alltid vara en del av mig.

Att säga hejdå gör ont, men jag kommer alltid att vara er absolut största supporter och ni kommer alltid finnas i mitt hjärta. Tack för att ni har förgyllt mina dagar, ni är och kommer alltid vara nummer 1. 


onsdag 15 oktober 2014

hyllningstal.

Någonting jag aldrig hade kunnat tro är att jag skulle tycka om att hålla tal. I hela högstadiet och även i ettan på gymnasiet fick jag ångest så fort en lärare nämnde att någonting skulle göras muntligt, och jag hade en klump i magen fram till dess att det var överstökat. På min nya skola har jag nu haft tre tal, och det bli roligare för varje gång. Att jobba med ord och formuleringar är det bästa jag vet, och att få ge känsla till en text muntligt är som en liten adrenalinkick. 
Igår höll jag tal i svenskan om mina utbytesvänner och åh vad jag saknar dem tider som dessa. Gråa hösttider när mycket annat känns mörkt. Här är talet.  



Kära klasskamrater. Vad jag nu tänker tala om ligger mig oerhört varmt om hjärtat.

Den 24 juli 2012 flyttade jag till USA. Jag reste tvärs över jordklotet och lämnade allting bakom mig under ett års tid. Jag hade kunnat prata om den utmaningen i sig, hur tacksam jag är över att jag vågade ta steget - hade möjlighet att ta steget - att byta ut mitt dåvarande liv till något helt osäkert för att få perspektiv. Jag hade kunnat prata om året i sig, året som blev till ett liv.

Men det jag väljer att prata om är de personer jag lärde känna. Självklart alla nya vänner jag fick, men specifikt de som precis som jag hade lämnat sina liv bakom sig och blivit placerade i en liten håla i Kentucky. Utbytesstudenterna. Om hur dessa personer kom att betyda mer för mig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Under ett års tid skapade vi en familj. Trots att var och en av oss hade helt olika liv som väntade hemma blev vi sammansvetsade av livet vi nu hade tillsammans. Vi gick igenom samma utmaningar, kände samma känslor och vi var de enda som förstod. När hemlängtan smög sig på pratade vi med varandra, för ingen annan begrep hur vi kände. Hur man kunde sakna ett helt liv samtidigt som man levde ett annat.

Att det räcker med ett år. Hur kan tio månader vara tillräckligt för att skapa band lika starka som, några även starkare än, de relationer jag hemma i Sverige ägnat hela mitt liv åt? Det tog bara ett år. Ett år för er att få en plats i mitt liv som alltid kommer att vara bara eran.

Den dagen jag tog studenten i USA har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Själva ceremonin var förvisso väldigt fin, men det är inte den jag tänker på. För efteråt samlades alla elever i skolan, där det anordnas aktiviteter och lekar hela natten lång. Men det är inte hoppborgarna, den mekaniska surfbrädan eller all mat som jag minns. Det är stunden då det var dags att gå hem. För de flesta var det ingen större symbolik, men för oss betydde den här dagen slutet på någonting. Slutet på året, på det liv vi hade skapat på andra sidan jorden. När klockan närmade sig fem på morgonen så närmade sig avskeden, och jag kommer ihåg hur vi samlades i en stor klunga utan att riktigt veta varför. När alla andra gick hem gick vi till varandra och på en efter en tittade tårarna fram. Vi stod i en skol-lobby och vi vill inte gå hem. Det var kramarna man inte ville släppa, avskeden man inte ville säga, stegen man inte ville ta utanför skoldörrarna och tårarna som inte ville sluta rinna. Det är inte avskedet i sig, det är ovissheten. Det går inte att beskriva hur det känns att säga hejdå till någon utan att veta om man någonsin kommer att ses igen.

Idag lever vi våra separata liv. Liven som väntade på oss hemma, de som aldrig försvann men de som vi pausade. Vi, som brukade prata varje dag, pratar nu kanske en gång i månaden. Ibland oftare, ibland mer sällan. Det går inte att förneka - året vi levde tillsammans tynar långsamt bort men jag hoppas med hela mitt hjärta att banden mellan oss kommer att fortsätta vara lika starka som innan.
  
Jag hoppas att jag en dag kommer att hålla tal på vår återträff. Att jag en dag får tala till er istället för att berätta om er. Att vi en dag har fått samlas igen, varenda en av oss, och att vi sitter och äter middag på någon restaurang någonstans i världen. Jag hoppas att jag en dag på riktigt kan vända mig till er, se era ansikten och berätta för er hur tacksam jag är över att jag har er i mitt liv. Hur tacksam jag är över att jag har turen att få sakna er varje dag.

Dag Hammarskjöld sa en gång, Vänskapen behöver inga ord: Den är ensamheten, befriad från ensamhetens ångest.Hur ensam jag än var på andra sidan jordklotet, var ni där med mig.

Jag vet inte när jag kommer träffa er nästa gång, men jag vill tacka er. Jag vill tacka er för att ni formade mig som person, för att ni fick mig att förstå vem jag vill vara samt vad för sorts människor jag vill ha runt omkring mig.

Jag vet inte när jag kommer att träffa er igen. Det tar förhoppningsvis bara månader, säkerligen många år. Vad jag vet är dock att jag är oändligt tacksam över att ha er i mitt liv. Att konstant sakna någon gör ont men att konstant sakna er är värt det.

Tack.  

tisdag 16 september 2014

-

Alltså detta val. Katastrof-val.
Trots att jag med hela mitt hjärta hoppades på att F! skulle få en liten plats i riksdagen för att få ta upp frågor som jämställdhet och lika rättigheter på riktigt, samt att Miljöpartiet skulle ta SDs tredjeplats, är det inte på grund av dem jag sörjer detta val. Sverigedemokraterna är nu Sveriges tredje största parti med 13%, och jag är livrädd. Livrädd för vad som kommer hända, livrädd för vilken sorts makt de kommer få, livrädd för vad de kommer göra och livrädd för Sveriges nu osäkra, politiska framtid. Valet slutade i kaos och ingenting känns säkert.

Veckorna innan valet känns det som att jag inte gjorde något annat än att studera parti-debatter, utfrågningar eller läsa debattartiklar. Jag var så otroligt engagerad och intresserad, och nu när resultatet blev det här känner jag mig hopplös. Jag vill glömma allt som har med politik att göra, jag orkar inte längre bry mig, jag vill ge upp.

Men sen ser jag saker likt denna som påminner mig vad vi kämpar för. Att trots SD har en hisnande 13 % av Sveriges befolkning med sig, så är vi 87 % starka som är emot dem. Vi är fortfarande många som vill stoppa rasismen, och på något sätt måste jag intala mig själv att vi kan. Jag vill att vi ska bevisa att vi som land är bättre än såhär, vi sjunker inte såhär lågt. Detta är bara en period av svaghet, och snart så kommer vi att inse det själva.

Se på den här videon. (klicka för länk)

tisdag 9 september 2014

dare to be you.

Jag skriver inte så mycket här längre. 
Sommaren bjöd mest på jobb och trots några guldhelger blev de två sista veckorna som jag spenderade i mitt amerikanska hem helt klart höjdpunkten. Skrev ett långt, känslosamt inlägg om det på elsamerican  (där allt kopplat till mitt utbytesår kommer fortsätta att publiceras, vill spara det livet i en egen liten bubbla. är du en utbytesstudent som har frågor får ni gärna maila mig på elsajohannaa@hotmail.com eller så svarar jag på elsamerican!)

Något jag har glömt att berätta om är att jag skrev en text i våras om resultatet i EU-valet som blev publicerad på devote (läs här). Blev så oerhört glad och så jäkla stolt men samtidigt var det något av de läskigaste jag har varit med om. Chocken har självklart lagt sig nu, men efter det hade jag skrivstopp ett tag. Varje ord som kom ut kändes krystat och fel, och med sommarens fullspäckade jobbschema blev det inte många meningar monterade.

Men nu har skolan börjat igen och mitt liv kommer att kretsa runt skrift. Jag går tredje året och tack vare min underbara skola är 90% av mina lektioner journalistiskt inriktade vilket betyder att tangenterna på min dator kommer att gå varma. Sen är det även mycket förändring som pågår nu när alla mina jämnåriga har hela världen framför sig och jag är kvar, vilket resulterar i en oändlig massa av tankar och känslor. Det i sin tur leder till många sena nätter med hafsiga halvfärdiga word-dokument, men orden räcker inte riktigt till texter att publicera här. Skrivandet har på något sätt blivit för heligt för mig; jag vill att allt jag skriver ska betyda någonting och det är inte mycket som räcker till lilla bloggisen. Så trots att jag inte skriver här så skriver jag för fulla muggar. Ibland kommer texter komma upp här med såklart, texter jag vill dela med mig av eller tankar jag vill lufta. Men mest av allt kommer jag att skriva skoluppgifter, spendera timmar i ishallen och försöka ta körkort. Livet kommer vara hektiskt men väldigt roligt.

Vi hörs när vi hörs.

tisdag 13 maj 2014

om valåret.

Inspirerad av val, demostrationer, och första maj-tal men framförallt det här inlägget som min kloka klasskompis Alice skrev på sin blogg. 
Redan för två år sedan när jag först började märka av Sverigedemokraternas påverkan i landet var jag rädd; jag googlade tillbaka till andra världskriget, kopplade åsikter och förstod inte hur många som inte kunde se vad som höll på att hända - så många som inte kunde se rasismens raka väg in i riksdagen. Trots att jag inte riktigt förstod mig på politik (vilket jag fortfarande knappt gör) förstod jag hur många människors liv Sverigedemokraternas reformer skulle påverka negativt och runt omkring mig skämtade jämnåriga om hur "de" borde dra tillbaka dit de kom från eller hur "de" borde anpassa sig bättre till vårt land. De, som i det här fallet betydde människor som flytt ifrån situationer vi inte ens kan föreställa oss för att leta trygghet i ett land som de trodde betydde säkerhet. Människor, precis som oss, som gått igenom så mycket mer än vad vi ens kan förstå kände hopp, för första gången på vi vet inte hur länge.

Direkt kopplar jag tillbaka till Indien, där minnena från slummen har etsat fast i min hjärna. Till de fattiga små barnen på gatorna som tuggade på skräp, knackade på bilrutor och gick barfota runt på heta, smutsiga vägar. Jag ser flickan framför mig som med stora, oroliga ögon grep tag i min klänning och bad mig att komma tillbaka efter att hon bara någon sekund tidigare hoppfullt lett mot min kamera. Jag ser hennes ansikte framför mig när jag varje dag ser hur främlingsfientligheten växer och jag tappar all kraft, jag faller ihop mentalt och marken försvinner under mina fötter.

Så jag vet inte om jag är för blödig, för snäll eller för naiv. Men jag blir så trött på all ilska och alla fördomar som konstant bildar åsikter jag inte förstår mig på. Och allra tröttast blir jag på den trångsyntheten som finns kvar på ön där jag vuxit upp. Åsikter om hur homosexualitet fortfarande är obehagligt och sorgligt, skämt om hur kvinnor ska göra mackor och en beundran till ett parti som står för samma saker nazisterna stod för under andra världskriget. Små, unga killar gör ledaren för ett parti som vill skicka bort alla som inte är blonda och blåögda till en förebild och ungdomar i min ålder kämpar för rätten att säga negerboll. Jag tänker på löftet jag gjorde mitt i Bombay om att göra allt i min makt för att förändra, förbättra, och ända blir jag trött och stapplar ibland bort från vad jag tror på. Jag tänker att jag är kanske naiv som vill tro på den sortens jämlikhet, den sortens fred.

Men den utmattningen, den kraftlösheten jag känner i att vara omringad av åsikter som jag inte förstår mig på, den ersätts allt mer av pepp. Pepp för något större. Pepp för feminismen som dagligen växer och tar plats. Feminismen som säger emot, som står upp med rak rygg och kämpar för något så enormt mycket större än rätten till att få säga negerboll. Feminismen som kämpar för kärlek, accepterad kärlek i alla former.

För där Sverigedemokraterna anländer som mörka moln lyser Fi med sin tillvaro av rosa acceptans och hoppfullhet. Gudrun Schyman håller tal som ger gåshud om hur kärlek är det absolut viktigaste och allt större grupper vänder ryggen mot Jimmie Åkesson runt om i Sverige. Istället växer en värld där bakgrund, könsidentitet, sexuell läggning eller hudfärg inte spelar någon roll och där vårt samhälle formas utifrån jämlikhet, rättvisa och kärlek. Och jag är så glad att jag spenderar dagarna i en större stad där människor vågar säga emot, i en skola där lärare förespråkar åsikter som peppar och där originalitet uppmuntras. För äntligen finns det plats att komma bort och växa ifrån småstads-kulturen (som min fina klasskamrat Alice beskriver så oerhört bra på sin blogg. Hon beskriver något som så många behöver läsa och jag uppmuntrar er alla att klicka er vidare) och äntligen finns det plats att bilda egna åsikter.

I år får jag rösta och jag tänker rösta för kärlek.

tisdag 29 april 2014

superseaside.


Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt och ingenting går fortare än en säsong med Seaside.
På något sätt bestämde jag mig för att trotsa alla odds tidigt i höstas när det blev klart jag skulle fortsätta andra året på gymnasiet i Göteborg, och därmed pendla många timmar under det omryktade mördaråret, samtidigt som jag valde att återuppta teamåkningen. Jag förberedde mig för stress, utmattning, social utfrysning och panikplugg. Men nu, när säsongen har kommit till sitt slut, kan jag bara konstatera att Seaside inte har givit mig någonting annat än glädje.

För trots stressiga dagar som blev till sena kvällar, trots stressigt pluggande, trots värkande fötter och ömmande söndriga skridskor, trots trötta träningar och trots oändliga timmar på bussen; trots allting som sade åt mig att mitt liv inte skulle fungera - inte gå ihop - har fördelarna övervägt alla numera små och obetydliga nackdelar. Ishallen har gjort det förut och gjorde det igen; den skapade en familj av en grupp sen innan obekanta åkare med en och samma passion.

Och det är det allt handlar om. Jag borde insett i höstas att jag drogs tillbaka till teamåkningen av en anledning - det är mitt hem, min familj. Det finns inte någonstans jag känner mig tryggare, kan vara gladare eller mår bättre. Någonting innanför ishalls-väggarna som varit med mig under större delen av min uppväxt har blivit en del av mig och kommer alltid att vara, och därför har mördaråret som jag förberedde mig på glidit förbi snabbt och lätt - eftersom det var rätt. Jag hör hemma i ishallen, med världens bästa team, världens bästa tränare och världens bästa lagkamrater.

Är så otroligt tacksam över att jag valde att fortsätta tro på Seaside, så stolt över att jag åker med Seaside och så lycklig över att vara en del av Seaside.
Superseaside kommer gå så långt, jag bara vet det.