för nostalgi

onsdag 15 oktober 2014

hyllningstal.

Någonting jag aldrig hade kunnat tro är att jag skulle tycka om att hålla tal. I hela högstadiet och även i ettan på gymnasiet fick jag ångest så fort en lärare nämnde att någonting skulle göras muntligt, och jag hade en klump i magen fram till dess att det var överstökat. På min nya skola har jag nu haft tre tal, och det bli roligare för varje gång. Att jobba med ord och formuleringar är det bästa jag vet, och att få ge känsla till en text muntligt är som en liten adrenalinkick. 
Igår höll jag tal i svenskan om mina utbytesvänner och åh vad jag saknar dem tider som dessa. Gråa hösttider när mycket annat känns mörkt. Här är talet.  



Kära klasskamrater. Vad jag nu tänker tala om ligger mig oerhört varmt om hjärtat.

Den 24 juli 2012 flyttade jag till USA. Jag reste tvärs över jordklotet och lämnade allting bakom mig under ett års tid. Jag hade kunnat prata om den utmaningen i sig, hur tacksam jag är över att jag vågade ta steget - hade möjlighet att ta steget - att byta ut mitt dåvarande liv till något helt osäkert för att få perspektiv. Jag hade kunnat prata om året i sig, året som blev till ett liv.

Men det jag väljer att prata om är de personer jag lärde känna. Självklart alla nya vänner jag fick, men specifikt de som precis som jag hade lämnat sina liv bakom sig och blivit placerade i en liten håla i Kentucky. Utbytesstudenterna. Om hur dessa personer kom att betyda mer för mig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Under ett års tid skapade vi en familj. Trots att var och en av oss hade helt olika liv som väntade hemma blev vi sammansvetsade av livet vi nu hade tillsammans. Vi gick igenom samma utmaningar, kände samma känslor och vi var de enda som förstod. När hemlängtan smög sig på pratade vi med varandra, för ingen annan begrep hur vi kände. Hur man kunde sakna ett helt liv samtidigt som man levde ett annat.

Att det räcker med ett år. Hur kan tio månader vara tillräckligt för att skapa band lika starka som, några även starkare än, de relationer jag hemma i Sverige ägnat hela mitt liv åt? Det tog bara ett år. Ett år för er att få en plats i mitt liv som alltid kommer att vara bara eran.

Den dagen jag tog studenten i USA har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Själva ceremonin var förvisso väldigt fin, men det är inte den jag tänker på. För efteråt samlades alla elever i skolan, där det anordnas aktiviteter och lekar hela natten lång. Men det är inte hoppborgarna, den mekaniska surfbrädan eller all mat som jag minns. Det är stunden då det var dags att gå hem. För de flesta var det ingen större symbolik, men för oss betydde den här dagen slutet på någonting. Slutet på året, på det liv vi hade skapat på andra sidan jorden. När klockan närmade sig fem på morgonen så närmade sig avskeden, och jag kommer ihåg hur vi samlades i en stor klunga utan att riktigt veta varför. När alla andra gick hem gick vi till varandra och på en efter en tittade tårarna fram. Vi stod i en skol-lobby och vi vill inte gå hem. Det var kramarna man inte ville släppa, avskeden man inte ville säga, stegen man inte ville ta utanför skoldörrarna och tårarna som inte ville sluta rinna. Det är inte avskedet i sig, det är ovissheten. Det går inte att beskriva hur det känns att säga hejdå till någon utan att veta om man någonsin kommer att ses igen.

Idag lever vi våra separata liv. Liven som väntade på oss hemma, de som aldrig försvann men de som vi pausade. Vi, som brukade prata varje dag, pratar nu kanske en gång i månaden. Ibland oftare, ibland mer sällan. Det går inte att förneka - året vi levde tillsammans tynar långsamt bort men jag hoppas med hela mitt hjärta att banden mellan oss kommer att fortsätta vara lika starka som innan.
  
Jag hoppas att jag en dag kommer att hålla tal på vår återträff. Att jag en dag får tala till er istället för att berätta om er. Att vi en dag har fått samlas igen, varenda en av oss, och att vi sitter och äter middag på någon restaurang någonstans i världen. Jag hoppas att jag en dag på riktigt kan vända mig till er, se era ansikten och berätta för er hur tacksam jag är över att jag har er i mitt liv. Hur tacksam jag är över att jag har turen att få sakna er varje dag.

Dag Hammarskjöld sa en gång, Vänskapen behöver inga ord: Den är ensamheten, befriad från ensamhetens ångest.Hur ensam jag än var på andra sidan jordklotet, var ni där med mig.

Jag vet inte när jag kommer träffa er nästa gång, men jag vill tacka er. Jag vill tacka er för att ni formade mig som person, för att ni fick mig att förstå vem jag vill vara samt vad för sorts människor jag vill ha runt omkring mig.

Jag vet inte när jag kommer att träffa er igen. Det tar förhoppningsvis bara månader, säkerligen många år. Vad jag vet är dock att jag är oändligt tacksam över att ha er i mitt liv. Att konstant sakna någon gör ont men att konstant sakna er är värt det.

Tack.  

tisdag 16 september 2014

-

Alltså detta val. Katastrof-val.
Trots att jag med hela mitt hjärta hoppades på att F! skulle få en liten plats i riksdagen för att få ta upp frågor som jämställdhet och lika rättigheter på riktigt, samt att Miljöpartiet skulle ta SDs tredjeplats, är det inte på grund av dem jag sörjer detta val. Sverigedemokraterna är nu Sveriges tredje största parti med 13%, och jag är livrädd. Livrädd för vad som kommer hända, livrädd för vilken sorts makt de kommer få, livrädd för vad de kommer göra och livrädd för Sveriges nu osäkra, politiska framtid. Valet slutade i kaos och ingenting känns säkert.

Veckorna innan valet känns det som att jag inte gjorde något annat än att studera parti-debatter, utfrågningar eller läsa debattartiklar. Jag var så otroligt engagerad och intresserad, och nu när resultatet blev det här känner jag mig hopplös. Jag vill glömma allt som har med politik att göra, jag orkar inte längre bry mig, jag vill ge upp.

Men sen ser jag saker likt denna som påminner mig vad vi kämpar för. Att trots SD har en hisnande 13 % av Sveriges befolkning med sig, så är vi 87 % starka som är emot dem. Vi är fortfarande många som vill stoppa rasismen, och på något sätt måste jag intala mig själv att vi kan. Jag vill att vi ska bevisa att vi som land är bättre än såhär, vi sjunker inte såhär lågt. Detta är bara en period av svaghet, och snart så kommer vi att inse det själva.

Se på den här videon. (klicka för länk)

tisdag 9 september 2014

dare to be you.

Jag skriver inte så mycket här längre. 
Sommaren bjöd mest på jobb och trots några guldhelger blev de två sista veckorna som jag spenderade i mitt amerikanska hem helt klart höjdpunkten. Skrev ett långt, känslosamt inlägg om det på elsamerican  (där allt kopplat till mitt utbytesår kommer fortsätta att publiceras, vill spara det livet i en egen liten bubbla. är du en utbytesstudent som har frågor får ni gärna maila mig på elsajohannaa@hotmail.com eller så svarar jag på elsamerican!)

Något jag har glömt att berätta om är att jag skrev en text i våras om resultatet i EU-valet som blev publicerad på devote (läs här). Blev så oerhört glad och så jäkla stolt men samtidigt var det något av de läskigaste jag har varit med om. Chocken har självklart lagt sig nu, men efter det hade jag skrivstopp ett tag. Varje ord som kom ut kändes krystat och fel, och med sommarens fullspäckade jobbschema blev det inte många meningar monterade.

Men nu har skolan börjat igen och mitt liv kommer att kretsa runt skrift. Jag går tredje året och tack vare min underbara skola är 90% av mina lektioner journalistiskt inriktade vilket betyder att tangenterna på min dator kommer att gå varma. Sen är det även mycket förändring som pågår nu när alla mina jämnåriga har hela världen framför sig och jag är kvar, vilket resulterar i en oändlig massa av tankar och känslor. Det i sin tur leder till många sena nätter med hafsiga halvfärdiga word-dokument, men orden räcker inte riktigt till texter att publicera här. Skrivandet har på något sätt blivit för heligt för mig; jag vill att allt jag skriver ska betyda någonting och det är inte mycket som räcker till lilla bloggisen. Så trots att jag inte skriver här så skriver jag för fulla muggar. Ibland kommer texter komma upp här med såklart, texter jag vill dela med mig av eller tankar jag vill lufta. Men mest av allt kommer jag att skriva skoluppgifter, spendera timmar i ishallen och försöka ta körkort. Livet kommer vara hektiskt men väldigt roligt.

Vi hörs när vi hörs.

tisdag 13 maj 2014

om valåret.

Inspirerad av val, demostrationer, och första maj-tal men framförallt det här inlägget som min kloka klasskompis Alice skrev på sin blogg. 
Redan för två år sedan när jag först började märka av Sverigedemokraternas påverkan i landet var jag rädd; jag googlade tillbaka till andra världskriget, kopplade åsikter och förstod inte hur många som inte kunde se vad som höll på att hända - så många som inte kunde se rasismens raka väg in i riksdagen. Trots att jag inte riktigt förstod mig på politik (vilket jag fortfarande knappt gör) förstod jag hur många människors liv Sverigedemokraternas reformer skulle påverka negativt och runt omkring mig skämtade jämnåriga om hur "de" borde dra tillbaka dit de kom från eller hur "de" borde anpassa sig bättre till vårt land. De, som i det här fallet betydde människor som flytt ifrån situationer vi inte ens kan föreställa oss för att leta trygghet i ett land som de trodde betydde säkerhet. Människor, precis som oss, som gått igenom så mycket mer än vad vi ens kan förstå kände hopp, för första gången på vi vet inte hur länge.

Direkt kopplar jag tillbaka till Indien, där minnena från slummen har etsat fast i min hjärna. Till de fattiga små barnen på gatorna som tuggade på skräp, knackade på bilrutor och gick barfota runt på heta, smutsiga vägar. Jag ser flickan framför mig som med stora, oroliga ögon grep tag i min klänning och bad mig att komma tillbaka efter att hon bara någon sekund tidigare hoppfullt lett mot min kamera. Jag ser hennes ansikte framför mig när jag varje dag ser hur främlingsfientligheten växer och jag tappar all kraft, jag faller ihop mentalt och marken försvinner under mina fötter.

Så jag vet inte om jag är för blödig, för snäll eller för naiv. Men jag blir så trött på all ilska och alla fördomar som konstant bildar åsikter jag inte förstår mig på. Och allra tröttast blir jag på den trångsyntheten som finns kvar på ön där jag vuxit upp. Åsikter om hur homosexualitet fortfarande är obehagligt och sorgligt, skämt om hur kvinnor ska göra mackor och en beundran till ett parti som står för samma saker nazisterna stod för under andra världskriget. Små, unga killar gör ledaren för ett parti som vill skicka bort alla som inte är blonda och blåögda till en förebild och ungdomar i min ålder kämpar för rätten att säga negerboll. Jag tänker på löftet jag gjorde mitt i Bombay om att göra allt i min makt för att förändra, förbättra, och ända blir jag trött och stapplar ibland bort från vad jag tror på. Jag tänker att jag är kanske naiv som vill tro på den sortens jämlikhet, den sortens fred.

Men den utmattningen, den kraftlösheten jag känner i att vara omringad av åsikter som jag inte förstår mig på, den ersätts allt mer av pepp. Pepp för något större. Pepp för feminismen som dagligen växer och tar plats. Feminismen som säger emot, som står upp med rak rygg och kämpar för något så enormt mycket större än rätten till att få säga negerboll. Feminismen som kämpar för kärlek, accepterad kärlek i alla former.

För där Sverigedemokraterna anländer som mörka moln lyser Fi med sin tillvaro av rosa acceptans och hoppfullhet. Gudrun Schyman håller tal som ger gåshud om hur kärlek är det absolut viktigaste och allt större grupper vänder ryggen mot Jimmie Åkesson runt om i Sverige. Istället växer en värld där bakgrund, könsidentitet, sexuell läggning eller hudfärg inte spelar någon roll och där vårt samhälle formas utifrån jämlikhet, rättvisa och kärlek. Och jag är så glad att jag spenderar dagarna i en större stad där människor vågar säga emot, i en skola där lärare förespråkar åsikter som peppar och där originalitet uppmuntras. För äntligen finns det plats att komma bort och växa ifrån småstads-kulturen (som min fina klasskamrat Alice beskriver så oerhört bra på sin blogg. Hon beskriver något som så många behöver läsa och jag uppmuntrar er alla att klicka er vidare) och äntligen finns det plats att bilda egna åsikter.

I år får jag rösta och jag tänker rösta för kärlek.

tisdag 29 april 2014

superseaside.


Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt och ingenting går fortare än en säsong med Seaside.
På något sätt bestämde jag mig för att trotsa alla odds tidigt i höstas när det blev klart jag skulle fortsätta andra året på gymnasiet i Göteborg, och därmed pendla många timmar under det omryktade mördaråret, samtidigt som jag valde att återuppta teamåkningen. Jag förberedde mig för stress, utmattning, social utfrysning och panikplugg. Men nu, när säsongen har kommit till sitt slut, kan jag bara konstatera att Seaside inte har givit mig någonting annat än glädje.

För trots stressiga dagar som blev till sena kvällar, trots stressigt pluggande, trots värkande fötter och ömmande söndriga skridskor, trots trötta träningar och trots oändliga timmar på bussen; trots allting som sade åt mig att mitt liv inte skulle fungera - inte gå ihop - har fördelarna övervägt alla numera små och obetydliga nackdelar. Ishallen har gjort det förut och gjorde det igen; den skapade en familj av en grupp sen innan obekanta åkare med en och samma passion.

Och det är det allt handlar om. Jag borde insett i höstas att jag drogs tillbaka till teamåkningen av en anledning - det är mitt hem, min familj. Det finns inte någonstans jag känner mig tryggare, kan vara gladare eller mår bättre. Någonting innanför ishalls-väggarna som varit med mig under större delen av min uppväxt har blivit en del av mig och kommer alltid att vara, och därför har mördaråret som jag förberedde mig på glidit förbi snabbt och lätt - eftersom det var rätt. Jag hör hemma i ishallen, med världens bästa team, världens bästa tränare och världens bästa lagkamrater.

Är så otroligt tacksam över att jag valde att fortsätta tro på Seaside, så stolt över att jag åker med Seaside och så lycklig över att vara en del av Seaside.
Superseaside kommer gå så långt, jag bara vet det. 

fredag 11 april 2014

every aching wound will cauterize and bruise, in memory of what we used to call in love // last night I fell in love without you, the stars at night aren't as big and bright as you make them out to be

♫ Fell in love without you - Motion City Soundtrack
Sextio dagar. 
Mitt i den värsta vinterdeppen kom en räddning i form av en lägenhet i Göteborg. I underbara, levande, accepterande, magiska Göteborg. Inte min lägenhet, men min att låna. Min att rymma till, min att plugga i, min att skriva i, min att sova i. Några dagar i veckan kunde jag nu komma hem tio minuter efter att skolan slutade istället för en och en halv timme senare. Några dagar i veckan kunde jag sova en timme längre på morgonen, dricka kaffe i lugn och ro och ta en buss genom världens bästa stad tio minuter innan skolan började.

Visst var det fortfarande kallt, vinterdeppigt och ensamt ibland. Har aldrig förut ätit så mycket nudlar och köttbullar i hela mitt liv och åh vad det ska bli skönt att slippa släpa kläder fram och tillbaka. Men lägenheten blev min frizon, min plats att andas, min plats att återhämta mig. Efter jobbiga vintermånader behövde jag någonstans att samla energi, någonstans att bara vara jag och hitta lite glädje igen under det mörka täcket av depp.

Och nu efter sextio dagar i lägenheten är det dags att flytta ut. Dags att lämna snubbliga promenader uppför långa trappor, vin och godiskvällar, förfester med kortspel och tända ljus, utekvällar i stan utan att behöva oroa sig för att komma hem, promenader i slottskogen, kvällsutsikter över ett levande Göteborg.

Men nu vet jag. Nu vet jag att en vacker dag ska jag bo här, i Göteborg, i min egen lägenhet. Jag ska bo på riktigt på heltid och bestämma själv hur det ska se ut, vad jag ska göra och när jag ska komma hem. Jag ska äta annat än nudlar och bjuda på middagar och vinkvällar. Inte bara lägenheten men staden i sig blev min räddning i höstas - jag flydde till Göteborg för att komma över uppbrottet med USA och blev välkomnad med öppna armar. Jag var kär i Göteborg redan innan och efter sextio dagar i staden på heltid är jag förälskad. Här ska jag bo.



 

fredag 14 mars 2014

and when you ask me, do you believe in magic after all that we been through? I say yes, yes I do

♫ Magic - Coldplay
Om vinterdeppen och om att hitta tillbaka. 
Att tappa hoppet. 
Att tänka att nä, nu orkar jag inte. Att vara glad för att sedan bli förkrossad över småsaker. Att kylan och mörkret utanför tar över hela din varelse som för att tvinga ner dig i ett mörkt litet tomrum, en liten kavitet där det alltid kommer vara vinter och där solen inte existerar. Där den sociala förmågan krashar, då allt man har energi till är att försöka hålla igång sin egen person, att orka ta varje steg framåt. 
Och det som värker mest i hjärtat är att egentligen är det ingenting alls som är fel. Man trivs med livet som det är, men det omslutande mörkret får allting att verka meningslöst. Förutom små, små ljusgnistor som ishallar, festkvällar med glittriga drinkar och skratt-attacker i världens bästa skola, snubblar man runt i en mörk labyrint och försöker ta sig ur, försöker hitta ljuset. 

Personligen var det förändringarna, något jag aldrig har varit bra på att hantera. Relationer med vänner förändrades, omgivningen förändrades och jag förändrades, varje dag. Andras framtidsplaner involverade inte längre mig och därmed fick även jag prioritera om. Livet satte av i full fart mot en riktning jag inte var beredd på och jag hängde inte med, förstod inte. Vad ska man hålla fast vid? Vad är värt att kämpa för? Det som gör mig lycklig nu, kommer det göra mig lycklig om 6 månader? 

Som första räddning kom lägenheten. Frizonen jag skulle få låna några mörka kvällar i veckan för att plugga, ta det lugnt och vara ensam. Vara ensam för att kunna vara jag. Att kunna handla egen mat och strosa runt själv i världens bästa Göteborg och känna mig hemma helt ensam, var så otroligt viktigt. Att känna mig hemma utan att vara beroende av någon eller någonting. 

Sen kom våren och med våren kom glädjen, sakta med små steg. En återträff med två världsbra personer gav så mycket hopp, och fick mig att minnas. Att minnas den lyckliga, självständiga personen jag var i USA och komma ihåg strävan efter att bli den personen igen. Med våren kom också solglasögon, glada låtar på spotifylistan, ljusa mornar på bussen och promenader till bamba med öppna skinnjackor. Med våren kom en gnutta motivation till skolan tillbaka, ett "jag-kan-faktiskt-om-jag-vill". Ett ta-vara-på-de-som-bryr-sig-och-skit-i-resten och många andra peppande och motiverande citat. Med våren kom en ljusglimt, både bokstavligt och bildligt talat, om att allting kommer lösa sig, trots förändringar. 


Imorse sov jag hemma på Tjörn, hann inte dricka morgonkaffe och hade en jobbig engelskauppgift som första lektion klockan kvart över åtta. Idag tog jag med mig solglasögonen, men utan att kunna använda dem. Idag kom regnet igen. Idag drog våren sig tillbaka, som att den inte var riktigt redo än. Som för att ge oss ett smakprov på vad som komma skall, men också för att luras. Som för att dra för gardinerna i ett fönster där solen strålar in och säga "Nej, ljus får ni inte försen om några veckor". Men ljuset i mig, det stannar kvar. 
Idag fick jag bra betyg på en oförberedd engelskauppgift, jag fick en betygshöjning i grafisk kommunikation, jag städade hela lägenheten med glad musik pumpandes i högtalarna och ikväll ska jag dricka vin och äta godis med en bästa vän. Regnet smattrar mot rutan och livet fortsätter att skakande förändras, men jag står stabilt med båda fötterna på jorden. Framtiden är otäck, oviss och så många mer omställningar kommer att rubba min tillvaro, men just precis nu finns det ingenting att vara rädd för. 




tisdag 11 mars 2014

I count, going wasting my time, adding scars to my heart // So let's love fully, and let's love loud. Let's love now

♫ We Might Be Dead By Tomorrow - SOKO


Tillsammans med vårsolen blir jag lite gladare för varje dag och något som gjort mig extra glad är den här fina filmen, åh. Kärlek är det bästa som finns. 

Den här våren ska jag må bra, göra saker jag tycker om, lyssna på mitt hjärta, inte ta någon skit, umgås med människor som peppar, och andas. Ni då?

onsdag 5 mars 2014

Light that might give up the way. It's all that I'm asking for without her I'm lost, but my love dont' fade away // so watch the world tear us apart, a stoic mind and bleeding heart, you never see my bleeding heart

♫ Mumford and Sons - Reminder
Skrev en rörig text om helgen i Tyskland på min USA-blogg eftersom det är där de flesta utbytes-relaterade känslorna får hamna, så kika in där om ni vill läsa den! 
(--> www.elsamerican.blogspot.com





Något väldigt random och rätt roligt är att jag även fick berätta om karnevalen som pågick i Tyskland i P2 Klassisk Morgon imorse så om ni vill höra om det finns det här, börjar prata ungefär 6min i klippet! 



Annars så hänger jag i lägenheten och försöker ta hand om mig själv lite medan jag begravs i allt plugg. Väldigt skönt att bara vara jag några timmar varje dag, att slippa buss-flänget och att få sova några timmar längre några dagar i veckan. Hinner ej skriva så mycket som jag vill men återkommer så fort livet lugnar ner sig lite! kram på er!